Smärtsamt att skåda

Historien behöver konkretion, materia, för att bli ihågkommen och återberättad, skriver Tapani Ritamäki.

Kolumnisten vill bygga ut magasinresterna i riktning mot Musikhuset.
Nu när allt kretsar kring nedskärningar och besparingar får man kanske föreslå en liten extra utgift?
Häromkvällen satt jag i Musikhusets kafé och tittade på utsikten mot Sanomahuset och Kiasma. Framför KPMG:s färggranna pytonorm står fortfarande en rest av de gamla tegelmagasinen som ännu inte slukats. När man tittar på allt glas är det klart att det materialet behöver kontraster för att komma till sin rätt. Arkitektur är samspel, inte solo, och det enda hållbara sättet att lyfta fram nutidsarkitekturen är att göra det via historien.
Att bevara de sista resterna av arkitekt Bruno Granholms magasin (från 1899) är paradoxalt nog att bevara framför allt Helsingfors närhistoria, tiden mellan 1990–2006. Förstås innehåller teglen de hundra åren före 1990 också, men det är berättelsen om magasinens nya liv med lopptorg, konstgallerier, musikfestivaler och alternativrörelser liksom kampen för deras bevarande som en stadsguide genast skulle dra för turistgrupperna. Men det förutsätter att det finns något konkret att peka på. Historien behöver konkretion, materia, för att bli ihågkommen och återberättad. Här är det alltså väggarna som står för innehållet.
Det är kanske just den närhistorien med sitt snöpliga slut (stor eldsvåda 2006 och sedan olaglig rivning) som man vill radera ut på de håll inom stadens byråkrati som förespråkar total utplåning av de sista magasinresterna.
Jag har skrivit för magasinen otaliga gånger i mer än 20 år och är fortfarande övertygad om att man gjorde ett gigantiskt misstag när man inte bevarade dem och lät dem bli en organisk del av Musikhuset. De kunde ha utgjort en röd utväxt på det gröna Musikhusets södersida. Samtidigt skulle man förstås ha bevarat verksamheten, skapat en crossover av två besläktade genrer: klassiskt och heavy (Tuskafestivalen startade i magasinen). Här fanns en unik chans att kombinera hög- och lågkultur, men ingen kom att tänka på det. Det hade varit ett varumärke för Helsingfors. En sensation i klass med operahuset i Sydney?
Man kan fortfarande genomföra det, men i anspråkslösare form: bevara magasinresterna, bygg ut längan mot Musikhuset och överlåt verksamheten åt dem som driver festival- och klubbverksamhet i Helsingfors. Flow och Tuska i klubbformat i magasinen är en satsning som betalar igen sig innan någon ens hunnit till första stavelsen i Alltför dyrt!
ANDRA LÄSER