Margaret var skandalernas prinsessa

– Att vara olydig är mitt nöje, uppges den rebelliska prinsessan Margaret ha sagt, i en middagskonversation med Jean Cocteau.

Vad Cocteau svarade är oklart men eventuellt var han införstådd. Prinsessan Margaret var känd för att vara elakare än prins Philip och mera krävande än både storasystern, drottning Elizabeth, och modern, Drottningmodern. Hon vårdade sina kungliga privilegier och drog sig inte för att befalla dem hon mötte att behandla henne med respekt.

– Jag är den enda på jorden som är dotter till en kung och syster till en drottning, hörde till prinsessan Margarets standardfraser.

Ma’am var den titel prinsessan Margaret ville bli titulerad med, gärna i kombination med Hennes kungliga höghet. Den brittiske satirikern Craig Brown har lånat tilltalsordet för sin högst underhållande biografi Ma’am Darling: 99 Glimpses of Princess Margaret.

Intresset för Margaret har blossat upp tack vare tv-serien The Crown. I den tolkas prinsessan av Vanessa Kirby i ett porträtt som, utifrån den nya biografin, verkar vara en timid version av verklighetens prinsessa.

Boken är, om inte direkt ett nidporträtt, en presentation av en kunglighet som gjorde förolämpningar till sitt varumärke. Prinsessan Margaret retade till och med sina två barn och sin mamma för att de inte var lika kungliga som hon.

Prinsessan Margaret var känd som den besvärligaste gäst en brittisk värdinna kunde tänka sig. Hon krävde att få se gästlistan på förhand och strök dem som inte behagade henne. Hon var alltid försenad men förutsatte att alla skulle vänta på henne, ibland i flera timmar. När middagen var över och festen hade övergått i nachspiel bestämde prinsessan att ingen fick gå hem innan hon hade gjort sorti.

Och så var hon berömd för sina utbrott och sina bitska one-liners. De dödströtta gästerna tröstade sig med att de åtminstone skulle ha något att skratta åt när prinsessan väl hade lämnat festen.

– Jag trodde inte att jag skulle avsky såsen mer än jag gjorde när den låg på min tallrik, klagade prinsessan efter att hennes kavaljer råkat spilla lite sås på hennes klänning.

Prinsessan Margaret var noga med maten men också med sina bordskavaljerer. En gång drabbades den dåvarande premiärministern, Edvard Heath, av hennes kungliga missnöje.

– Ni är tråkigare än en landsortspolitiker, utbrast Margaret, tog Heaths huvud mellan sina händer och vände det mot andra sidan bordet

Prinsessa Margaret Rose föddes i augusti 1930 på slottet Glamis i Skottland. Hon var andra dottern och sägs ha varit sin fars älsklingsbarn.

Livet för de älskliga systrarna Elizabeth och Margaret Rose ändrades abrupt när deras farbror, kung Edward VIII abdikerade 1936 för att kunna gifta sig med den frånskilda amerikanskan Wallis Simpson.

Fadern blev kung Georg VI och Elizabeth blev tronföljare medan Margaret betraktades som mindre viktig. Under åren som följde fick hon vänja sig vid att skuffas neråt i tronföljden.

Prinsessan Margarets dilemma var att hon alltid jämfördes med sin storasyster. Elizabeth, även kallad Lilibeth, var duktig och plikttrogen. Margaret, kallad Margot, revolterade genom att vara den bångstyriga och slagfärdiga – en roll hon finslipade genom hela livet.

Men i motsats till sin syster drottningen hade hon ingen uppgift. Dagarnas fylldes av cigarretter, drinkar, klädbyten, besök hos frissan och längtan efter den stora kärleken.

Hon trodde att hon hade funnit honom i den fränskilde kapten Peter Townsend men hovet och drottningen satte stopp för äktenskapsplanerna och skickade iväg Townsend på ett tvåårigt uppdrag till Bryssel.

När Townsend återvände till London måste prinsessan Margaret välja sida – ville hon vara fru Townsend och bosätta sig i en by på den engelska landsbygden, utan titlar, apanage och kungliga privilegier? Eller ville hon hålla fast vid det bekväma liv hon hade vant sig vid?¨

Prinsessan valde det senare alternativet. Peter Townsend gifte sig med en kvinna han mött i Bryssel och Margaret fortsatte leta efter kärleken. Den uppenbarade sig i skepnad av fotografen Anthony Armstrong-Jones.

Tony Armstrong-Jones hade en bohemisk överklasstil som attraherade prinsessan. Efter det ståtliga bröllopet 1960 blev prinsessan Margaret och lord Snowdon ett glamoröst par i det svängiga 1960- och 1970-talets London och anammade utan problem den tidens mode.

Prinsessan klädde sig i kortkort, hade stora tuperade håruppsättningar och blekrosa läppstift.

Äktenskapslyckan varade bara några år. Lord Snowdon ville ha egna roligheter vid sidan av protokollet och hans hustru, ansatt av svartsjuka, utvecklade sitt kontrollbehov. Elakheterna haglade och de två makarna tröstade sig med otaliga älskare och älskarinnor. 1976 separerade de, två år senare trädde skilsmässan i kraft.

Under 1980-talet var det glada livet över. Prinsessan Margarets skönhet och glamour var borta och mediebevakningen koncentrerade sig på prinsessan Diana. Margaret kom att avsky prinsessan Diana och hertiginnan Sarah, gift med prins Andrew, av hela sitt hjärta.

Med åren blev Margaret sjuk, ensam och olycklig och tog sin tillflykt till det kungliga slottet Balmoral i Skottland där storasyster drottningen ofta fanns till hands.

"Margaret gav intryck av att vara en fattig släkting", noterade en av de anställda.

Prinsessan Margaret avled i sviterna av flera hjärnblödningar i februari 2002.