Rwanda – landet alla flydde tar nu emot massiva flyktingskaror

Om man nämner Rwanda är det väl folkmordet 1994 som folk i första hand kommer att tänka på. Denna fruktansvärda händelse har gett det lilla centralafrikanska landet en självklar plats i världshistoriens skräckkabinett. Det är inte mycket mer folk känner till om Rwanda, förutom att man numera åker dit på gorillaturism.

Att landet i dag har att kämpa med en flyktingkris som fullt upp kan jämföras med flyktingströmmen till Europa är det inte många som vet. Rwanda har tagit emot 157 000 flyktingar, motsvarande en procent av landets befolkning, men dessa flyktingar har inte registrerats på den internationella pressens radarskärm. Det är en av världens glömda kriser.

För exakt 20 år sedan var jag i Rwanda på uppdrag av FN:s flyktingorganisation för att rapportera om följderna av folkmordet. Då, i december 1996, var det ett land i kaos. Ekonomin låg i ruiner, infrastrukturen var förstörd, alla människor visade symptom på posttraumatisk stress. Till råga på allt hade regeringarna i Zaire (nuvarande Kongo) och Tanzania bestämt att de tre miljoner rwandeser som hade flytt landet efter folkmordet nu skulle skickas hem. Hundratusentals människor vandrade över gränsen varje dag i oändliga kolonner, hem till ett förstört land.

När jag nu återvänder är allt förändrat. Ett första ytligt intryck är att detta lilla land håller på att uppnå ett visst mått av stabilitet och välstånd. Gatorna är rena och snygga och trafiken löper smidigt. Det är lätt att ta sig fram och som fotgängare känner man sig trygg, vilket är en angenäm överraskning för den som har erfarenhet av vilken som helst annan afrikansk storstad. Folk är vänliga och hjälpsamma.

Ingen människa talar öppet om det förflutna. Men på en kulle mitt i staden står det nya folkmordsmuseet med en minneslund där 250 000 offer ligger begravda. Jag frågar några besökare om de tror att såren någonsin kan läkas, om det finns någon möjlighet till försoning. Svaret – av dem som vill svara – är ett bestämt nej. Aldrig! Vi kan aldrig förlåta!

Mellan april och juli 1994 slaktades en miljon människor på det mest bestialiska sätt av dödsskvadroner som dirigerades av regeringspartiets extremistfalang. Folkmordet, som riktade sig mot tutsibefolkningen, var kulmen på tiotals år av växande spänning mellan folkmajoriteten hutu och minoriteten tutsi.

Det internationella samfundet visade sig totalt handlingsförlamat. När befälhavaren för FN-styrkan i Rwanda bad om förstärkning – han sade att en målmedveten insats av 5 000 man skulle ha stoppat mördandet – beslöt FN-högkvarteret i stället att skära ner truppstyrkan.

Folkmordet stoppades slutligen av en exilarmé som under ledning av Paul Kagame ryckte in i landet från Uganda och störtade den extremistiska huturegimen. Kagame är i dag Rwandas president.

Regeringen har tillämpat en målmedveten försoningspolitik som väckt internationell uppmärksamhet, bland annat med så kallade sanningskommissioner som har konfronterat offrens familjer och mördarna med varandra. I många fall har mördarna hjälpt till att hitta platserna där offren ligger nedgrävda. Myndigheterna gör allt de kan för att genom upplysningskampanjer motarbeta hatet mellan de två folkgrupperna. Det ska inte få finnas några hutus eller tutsis längre, alla är rwandeser. Det är numera förbjudet i lag att använda de etniska termerna offentligt.

Rwanda må vara på väg mot stabilitet, men grannländerna tycks dras allt längre ner i en våldsspiral utan slut. Burundi skakas av politisk oro med samma bakgrund som i Rwanda, en konflikt mellan tutsiminoriteten och hutumajoriteten i landet. Sedan 1993 beräknas 250 000 människor ha dödats i massakrer som av experter på internationell rätt betecknas som folkmord. Efter en lugnare period har det politiska våldet i landet igen ökat efter presidentvalet i fjol.

I östra Kongo ledde närvaron av över en miljon hutuflyktingar från Rwanda till konflikt mellan dem och den lokala tutsibefolkningen. Denna konflikt blev i sin tur en utlösande faktor till det inbördeskrig som fortfarande pågår.

Från att ha varit ett land som folk flyr från har Rwanda nu blivit ett land som tar emot stora mängder flyktingar. Hundratals människor flyr varje dag över gränsen från Burundi till Rwanda. Enbart i november kom 1 830 nya flyktingar – mycket för ett litet land med få resurser.

I Kigali träffar jag tre flyktingar från Burundi. De säger att de känner sig välkomna i Rwanda. Rwandeserna vet av egen erfarenhet hur det är att vara flykting och känner därför stark solidaritet med andra som har tvingats på flykt. Men materiella resurser att hjälpa finns inte.

Jean-Claude, som är funktionshindrad, säger att han inte får något som helst understöd för sig och sin familj. Arthur förklarar att de så kallade urbana flyktingarna, de som lever i Kigali, har det sämre ställt än de som är bosatta i flyktingläger som underhålls av internationella hjälporganisationer. I Kigali måste flyktingarna klara sig själva.

Vad han säger är en subjektiv sanning. Det stämmer att stödet till de urbana flyktingarna är mindre än i lägren, men FN och andra organisationer gör sitt bästa att hjälpa också dem. Problemet är att det inte finns tillräckligt med resurser. Detta års budget för FN:s flyktingorganisations verksamhet i Rwanda har bara finansierats till 34 procent. Rwanda har hamnat långt ner på listan över flyktingkriser som prioriteras av bidragsgivarna.

Långt borta från Kigali, bland de grönskande kullarna i östra Rwanda, besöker jag ett läger för flyktingar från Kongo. Lägret i Gatsibo är välorganiserat, det finns skolor och sjukvård, flyktingfamiljerna får ett månatligt finansiellt stöd och de deltar själva i styrelsen av lägret.

Många har hittat en arbetsplats ute i samhället, andra har små åkerplättar. Husen är rena och snygga. Här har Finland finansierat ett projekt för funktionshindrade flyktingar, som genom det får tillgång till hjälpmedel såsom rullstolar och kryckor. På ett år har livskvaliteten förbättrats avsevärt.

Här har flyktingarna funnit en fristad i ett land som för inte så länge sedan var ett dödens rike, ett folkmordets killing field.