Cecilia Björk: Bättre syn i vuxen ålder

Bild: Heidi Hendersson

Det korrupta tar ofta formen av ett stort och ogrundat självförtroende. Obekanta fenomen avfärdas nonchalant och lättvindigt, skriver Cecilia Björk.

Det hopp jag håller fast vid i dessa tider handlar om respekten för kunskap. Jag vill tro att ödmjukhet och försiktighet fortfarande har en plats i samhället, trots en ständig ström av motexempel.

Som den gången då en dam tittade misstroget på mig: Stravinsky, säger du? Han kan inte vara viktig. Jag har aldrig hört talas om honom.

Hur skulle jag berätta om Stravinskys betydelse för all västerländsk musik efter 1913 utan att det blev pinsamt för henne och utan att hamna i en diskussion om musiksmak? Hur skulle jag dölja min bestörtning inför hennes övertygelse att det hon själv kände till representerade både sanningen och den relevanta kunskapens gränser?

I höstas lämnade Francis Sparshott jordelivet. Han var författare, musikvetare, poet och professor i filosofi, estetik och etik. Hans litterära och vetenskapliga produktion donerades till universitetsbiblioteket i Toronto och omfattar drygt sex hyllmeter. På första sidan i sin bok om Den nikomachiska etiken påpekar Sparshott att texterna visserligen tillskrivs Aristoteles, men att vi inte kan vara helt säkra. "We must never lose sight of our own ignorance", säger Sparshott, själv en intellektuell gigant.

Att veta och kunna är inte tillräckligt, är budskapet. Vi behöver också vara medvetna om allas vår okunskap, och kanske med viss bävan inse och kunna bedöma de möjliga konsekvenserna av den.

Frågan är vad vi ska kräva av personer som har andra människors liv i sina händer, inklusive läkare, lärare, ingenjörer, ekonomer, politiker och kommunala tjänstemän.

För moralfilosofen Alasdair MacIntyre handlar kravet om konstant strävan efter bättre och djupare insikter. Kunskap utvecklas genom oavbrutna, granskande samtal med och mellan sakkunniga. Framför allt måste erfarna yrkesmänniskor behålla sin integritet. Om den som kan och vet låter sig korrumperas eller slutar kommunicera med andra är hoppet ute.

Det korrupta tar ofta formen av ett stort och ogrundat självförtroende. Obekanta fenomen avfärdas nonchalant och lättvindigt. Experter behandlas som tvivelaktiga, inkrökta förståsigpåare. Utbildade människor blir jobbiga med alla sina invecklade kvalitetskriterier.

Experter behandlas som tvivelaktiga, inkrökta förståsigpåare. Utbildade människor blir jobbiga med alla sina invecklade kvalitetskriterier.

Och förr eller senare kommer refrängen: Ska det där nu vara nödvändigt? Kan man inte lägga ner, går det inte lika bra ändå? Den självsäkres utgångspunkt är den egna erfarenheten, hur begränsad den än är. Så riktas arroganta blickar mot forskning, bibliotek, historiekurser, konstnärlig verksamhet, statistikinsamling, rättsskyddsmekanismer, byggnadsplanering, vårdrutiner, städrutiner, ergonomi, screeningar, testkörningar.

Det räcker, heter det. Det får duga. Det är tillräckligt bra.

Men vad som är tillräckligt bra vet bara den som kan området och är bekant med sammanhanget. Den sista gränsen i korruptionsprocessen passeras när man förnekar att kunniga människor har något att tillföra, eller att de ens existerar.

Ibland forceras barriären medvetet av ekonomiska skäl, som i Volkswagen-skandalen. Men ibland stövlas den bara över omedvetet och obekymrat. Som om den helt enkelt inte fanns.

Ödmjukhetens styrka ligger i den fundamentala insikten att det vi inte känner till blir osynligt för oss. Sund självkritik blir då en del av mänsklighetens kanske mest fascinerande aktivitet: att oupphörligt ställa frågor, så att vi kan se bättre. I alldeles bokstavlig mening.

Skribenten är universitetslärare vid Åbo Akademi.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning