Bättre är inte gott nog

Helsingforsbörsen fick sin elfte kvinnliga vd, rubricerade ett par affärstidningar förra veckan. Redan rubriken visar att det är något fundamentalt fel på könsfördelningen i våra större företag.

Det är visserligen sant att vi inte behöver gå många år tillbaka för att hitta tiden då fondbörsens huvudlista i Helsingfors hade bara ett företag med en kvinna som vd. Nina Kopola på Suominen som tillverkar fibertyg plockades fram varje gång det behövdes en kvinnlig börs-vd att visa upp. Kopola tillträdde i slutet av 2011.

I dag, drygt sex år senare, har de kvinnliga direktörerna blivit betydligt fler. Den färskaste utnämningen kom förra veckan, då färgtillverkaren Tikkurila utnämnde Elisa Markula till vd med start senast i maj i år. Det är hon som blir nummer elva. Elva om man räknar in Metso, som nu tillfälligt leds av Eeva Sipilä sedan Nico Delvaux lämnat bolaget. Rekryteringen av ny vd har inletts, meddelade Metso i slutet av januari. Så kanske är kvinnorna snart bara tio igen.

Centralhandelskammaren har sedan 2011 publicerat en årlig rapport om andelen kvinnor i börsbolagens ledning, både i ledningsgrupper och i styrelser. När den första rapporten publicerades hade börsen inte en enda kvinnlig vd.

Mycket har hänt sedan dess. I börsbolagens styrelser är nu mer än en fjärdedel av ledamöterna kvinnor, i de stora börsbolagen är andelen en tredjedel. Någon lagstiftning om kvinnokvoter har vi inte, däremot nog rekommendationer i förvaltningskoden för börsbolag. Ju mer uppmärksamhet frågan fått, desto mer har kvinnornas antal ökat.

Handelskammaren konstaterar i sin rapport att ett av de stora problemen är att så få kvinnor leder tunga affärsområden i stora bolag, affärsområden som är språngbräden uppåt och framåt.

Dammen brister, #metoo och andra rörelser har uppmärksammat sexuella trakasserier, diskriminering och maktmissbruk inom de mest skilda områden, också inom företagsvärlden och inom näringslivet. Trakasserier är på inget sätt jämförbart med kvinnors svårigheter att nå höga positioner inom näringslivet, men i bakgrunden ligger ändå rester av samma förlegade kvinnosyn. För glastaket, det har inte försvunnit, allt jämlikhetsprat till trots.

Om vi återgår till handelskammarens rapport så visar den att Finland är ett av de länder i världen som har flest kvinnor i ledningsgrupper och styrelser. Norge med kvinnokvoter, men också Island och Sverige hör till de länder där andelen är större om man ser till de stora företagen. I Finland är målet att 40 procent av styrelseplatserna ska vara besatta av kvinnor 2020.

Allt det här är gott och väl. Men jämställdhet har vi uppnått den dag vi inte behöver räkna hur många direktörer i noterade företag som är kvinnor eller hur många styrelseplatser kvinnorna har. När glastaket inte längre finns där. Innan dess har vi ingen större orsak att slå oss för bröstet.

Jag minns min fars svar de gånger jag kom hem med mediokra betyg från skolan och sade att jag ändå var bättre än många andra. Man ska inte jämföra sig med de sämre, man ska utgå från sina egna förutsättningar och göra så gott man kan, brukade han säga. Samma sak gäller för jämställdheten i näringslivet och samhället i stort. Den är inte verklig bara för att vi inte är lika dåliga som en del andra.

Katarina Koivisto Administrativ redaktionschef

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39