Bästa kammarmusiken just nu

Temperakvartetten hörs alltför sällan i Helsingfors, men drog fullt hus i söndags.Bild: Heikki Tuuli

Klassinen Hietsu framstår som en av de intressantaste kammarmusikserierna i huvudstaden just nu, skriver Wilhelm Kvist.

Kammarmusik

Temperakvartetten

Laura Vikman, Silva Koskela, violin, Tiila Kangas, altviolin, Ulla Lampela, cello. Mozart, Widmann, Mendelssohn. Klassinen Hietsu, Sanduddspaviljongen 28.1.

För många år sedan utspelades ett märkligt gräl mellan invånarna i Tölö och stadens beslutsfattare om vad man skulle göra av den knappt hundraåriga kafébyggnaden på Sandudds sandstrand. Stadens beslutsfattare ville riva kåken, men engagerade tölöister satte sig på tvären och insisterade på att rusta upp och hyra byggnaden. Aktivisternas läger vann.

Och tur var väl det, för i dag hyser den renoverade paviljongen bland annat arbetsrum för konstnärer och en relativt stor sal, som innevarande säsong har tjänat som hem för den välkuraterade konsertserien Klassinen Hietsu med söndagsmatinéer ungefär en gång i månaden.

Särskilt roligt var att på valdagen få höra finfina Temperakvartetten, som tyvärr har blivit en alltför sällan sedd aktör på konsertestraderna. För sin matiné hade man sammanställt ett program med stråkkvartetter av Mozart, Jörg Widmann och Felix Mendelssohn, och trots att både Mozarts och Widmanns kvartetter har fått tilläggsnamnet Jagd var det inte mycket som förenade dem.

Vad gäller topos kan man naturligtvis skönja likheter: i Mozarts fall kan man insupa jakten i stråkarnas efterapning av jakthorn med öppna intervaller. I Widmanns kvartett är jakten dråplig och plågsamt konkret; stråkarna svingas i luften för att signalera hur piskan viner, cellisten skriker som en stucken gris och hela kvartetten stämmer tidvis in i vilda rop och våldsamma eruptioner där man bara kan gissa sig till om de skriker aj, haj (hi!) eller Heil!

Musikaliskt rör sig Mozart och Widmann i hög utsträckning i skilda världar, trots att Widmann flitigt återanvänder gammalt material. Materialet är ändå inte Mozarts utan Robert Schumanns Papillons opus 2. De musikaliska citaten – eller det musikaliska materialet över huvud taget – känns nästan irrelevant när så mycket kommer att handla om de teatrala effekterna. Jag med min påstådda fanatiska hållning kan tycka att dessa widmannska stycken, hur skickligt skrivna de än är, till och med är smått uttröttande med allt nojs och jox och spex och ståhej – allt det som världen också i övrigt är full av.

Om man så bara beaktar de musikaliska värdena kom man betydligt närmare kärnan i Mozart och Mendelssohn. Interaktionen och samspelet var förstklassigt i det första fallet även om den sista finishen kanske saknades – paviljongakustiken är mera studio- än konsertsalslik och inte direkt nådig. I Mendelssohns andra kvartett (som egentligen var hans första) kunde man bara beundra mognaden och djärvheten hos den 18-åriga tonsättaren, som förefaller häpnadsväckande tekniskt långthunnen. Härligt spelat av tempererorna.

Mot bakgrunden av hur fragmenterat kammarmusikfältet är, är det lätt att se hur Klassinen Hietsu framstår som en av de intressantaste kammarmusikserierna i huvudstaden just nu. Serien fortsätter med Pärt, Bach och Stravinsky på dragspel och cello (4.3), en glättigare påskkonsert (1.4), spelemän och barockmästare med Kreeta-Maria Kentala och Matias Häkkinen (22.4) och en klarinettrecital med Harri Mäki och Emil Holmström (13.5). Dessförinnan lönar det sig att att spana in Klassikerparadiset-serien, där pianisten Joonas Ahonen nästa gång spelar Charles Ives i Balders sal denna söndag, samt Korsdrag-festivalen 24–26 februari med delvis samma bakgrundskrafter som på Sandudd.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33