Bäst i klassen, men inte populärast

"Fjärran från den anglosaxiska världens övertro på den otyglade marknadens suveränitet har tyskarna länge praktiserat sin en kombination av fri marknad och statlig styrning.Marknaden är fri inom klart utstakade ramar som ska motverka missbruk av ekonomisk makt."

Tyskarna har ett ovanligt problem, och det är inte svårigheten att bilda regering, även om politisk förlamning efter val inte är ovanligt i dagens Europa. Nej, tyskarnas problem är den makalösa ekonomiska framgång som skapar avundsjuka i omvärlden och också helt berättigade krav på åtgärder. Den som är framgångsrik är sällan riktigt populär.

Tysklands exportöverskott är större än någonsin. Överskottet i bytesbalansen, som återspeglar handeln med varor och tjänster, steg i fjol till 270 miljarder euro. Tyskland gick därmed förbi Kina i statistiken, och det är anmärkningsvärt med tanke på att Kina profilerar sig som hela världens fabrik. Det växande överskottet har lett till upprepad kritik från Donald Trump, en kritik som Angela Merkel inte verkar ta särskilt hårt. Men också hon måste medge att ett bytesbalansöverskott som motsvarar hela 8,3 procent av bruttonationalprodukten är mycket. Fruktansvärt mycket.

Tyskland uppvisar överskott också i statsbudgeten, ett faktum som socialdemokraterna tog fasta på under valkampanjen då de efterlyste ökade offentliga investeringar. Men sparsamheten ligger djupt rotad i den tyska folksjälen. Privat älskar tyskarna att spara pengar, och valresultatet visar att de också föredrar sparsamma politiker, för vänstern gjorde sitt sämsta val på ett halvsekel.

Följden är allt högre rop från omvärlden, i synnerhet Sydeuropa, på större ekonomisk lössläppthet. Tyskarna borde konsumera mer och spara mindre, skallar ropen, för då skulle tillväxten öka i hela Europa.

Intressant nog skulle tyskarna faktiskt ha anledning att använda mer pengar; inte nödvändigtvis för konsumtion, men nog för investeringar. Tyska medier återger regelbundet skräckhistorier om vägar som förfaller och broar som förses med viktbegränsningar för att inte rasa under långtradarna. Underhållet släpar efter. Fenomenet är ingalunda typiskt för Tyskland, men till skillnad från Finland har tyskarna faktiskt råd att satsa på uppgradering av vägar, broar och järnvägar.

Det har också Internationella Valutafonden (IMF) poängterat. Tyskland borde satsa mer på offentlig infrastruktur, för det skulle gagna landet och dessutom gynna tillväxten i Europa, meddelade IMF i maj. Under valkampanjen i september hakade socialdemokraternas ordförande Martin Schulz på IMF:s önskemål. Han föreslog satsningar på 30 miljarder euro i vägar, elnät och optisk fiber. Angela Merkel visade tummen ned för planen och höll på en stramare linje – och föreslog sänkta skatter.

Opinionsmätningarna före valet antydde att hela 60 procent av folket stödde tanken på ökade investeringar i infrastrukturen. Men när det verkligen gällde, segrade Angela Merkels försiktigare linje i valet. Sparsamheten är som sagt djupt rotad.

Också vissa tyskar anser att återhållsamheten har räckt länge nog. Tysklands exportframgångar bygger på en stark industrisektor och den drog i många år nytta av måttliga lönelyft. Nu har facket meddelat att det är slut på återhållsamheten, och exempelvis metallfacket IG Metall kräver 6 procents löneförhöjningar. Arbetslösheten har sjunkit under 4 procent, vilket betyder nästan full sysselsättning. Bristen på arbetskraft är stor på många håll.

Omvärlden väntar med spänning på utgången av löneförhandlingarna. Höga lönelyft kan öka konsumtionen och i bästa fall skulle tyskarna importera mer utländska varor. Förutsatt att det lilla extra inte genast sätts in på sparkontot. Det tar tid att ändra på invanda beteendemönster.

Men något håller faktiskt på att ske, för privatkonsumtionen ökar med 2 procent i år. Det låter kanske anspråkslöst men är ändå den snabbaste ökningstakten på 20 år. Sett ur omvärldens synvinkel är riktningen den rätta.

Den finländska mediebevakningen av Tyskland har fokuserat på ytterhögerns frammarsch det senaste året, och visst är den oroväckande. Men skiften på den politiska kartan skapar lätt intryck av ett land i förändring. I själva verket förändras det mesta i Tyskland långsamt. Stabiliteten är mer framträdande än turbulensen.

Den ekonomiska framgången bygger på långa traditioner där medelstora företag, der Mittelstand, spelar en central roll. Ett beprövat system med lärlingsverksamhet på arbetsplatserna samlar besökarskaror från hela världen, i synnerhet från länder med hög ungdomsarbetslöshet. I början av oktober beslöt EU-kommissionen om ett initiativ som ska stärka kunskapen om god lärlingsutbildning i hela Europa.

Den tyska varianten av medbestämmande och arbetstagarrepresentation i företagens styrande organ har bidragit till att bevara arbetsfreden. Och tyskarnas egen variant av ekonomisk liberalism har garanterat ett fruktbart samarbete mellan den privata och den offentliga sektorn. Fjärran från den anglosaxiska världens övertro på den otyglade marknadens suveränitet har tyskarna länge praktiserat sin ordoliberalism, en kombination av fri marknad och statlig styrning. Marknaden är fri inom klart utstakade ramar som motverkar bland annat monopol, karteller och annat missbruk av ekonomisk makt.

Regleringen finns till för att skapa den ordning och reda som tyskarna älskar. Men i motsats till fransmännens dirigisme, som leder till statlig inblandning i ekonomi och näringsliv, blandar sig tyska politiker och myndigheter sällan i näringslivets verksamhet – så länge företagen håller sig till spelreglerna. Styrningen ska se till att konkurrensen och den sociala marknadsekonomin fungerar.

För den fria marknadens fundamentalister i utlandet är den tyska varianten av styrd liberalism så kättersk att man helst undviker att tala om den. Allt medan vänsterpartier i omvärlden betraktar den med skepsis, eftersom Tyskland tar avstånd från den expansiva stimulanspolitik som vänstern omhuldar.

Men om slutresultatet är hög tillväxt, låg arbetslöshet och budgetöverskott, gör omvärlden klokt i att ta av sig de ideologiska skygglapparna och närmare studera den oheliga alliansen mellan privat och offentlig sektor.

BJÖRN SUNDELL

Björn Sundell fri publicist, ekonom och tidigare ledarskribent vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Efterfrågan ökar men under svåra tider är det upp till bevis för private banking-tjänster

Mer läsning