Basen är alltid huvudsaken

Sideways-festivalen

The Radio Dept (SWE), Dinosaur Jr (USA), Section Boyz (UK), Satellite Stories, The Coathangers (USA), Disco Ensemble, Röyksopp (NO), Hurula (SWE), Kairon Irse m.fl.

Gamla slakthusområdet, Sörnäs

Lördag 10 juni

Lördagen blev en ytterligare strålande succé för indiefestivalen Sideways och arrangörerna Fullsteam, som lyckades sälja ut samtliga dryga 8 000 biljetter och förhoppningsvis garantera fortsättningen för partyt i många kommande år.

Som en dråplig fond till den trivsamma, urbana minifestivalen arrangerades i Vanda samtidigt Rockfest enligt mer klassisk finsk festivalmodell – ögonvittnen talade om en gyttjig åker, förnedrande ölburar, totalhavererad logistik och översvämmade bajamajor. Arrangörerna – tidigare kända för liknande problem med WKND-festivalen – är sannolikt ändå nöjda då man lyckades få hela 30 000 (!) personer ut till förorten, lockade av stornamn som Rammstein och Evanescence.

Den kalibern av artister är precis vad som skiljer Sideways från de traditionella festivalernas lottologik: "Det behövs en stor jackpot för att folk ska delta". Med Sideways har Fullsteam utmanat den logiken och visat att det går att göra affärer också på "den långa svansen". Så länge man har en genuin känsla och näsa för kvalitet blir resultatet ett väl kuraterat program där besökaren kan lita på att vilken scen hen än ställer sig framför, garanteras man oberoende av genre en väldigt hög lägsta nivå på musiken, vilket öppnar för helt nya och överraskande bekantskaper.

Och någonstans där låg väl kärnan av musikfestivalers själva existensberättigande.

Dubbla trummisar, varför inte?

Lördagskvällen startade med sobra skåningarna The Radio Dept, som jobbade hårt och precist med sin drömska pop. Inga divalater här, det var totalfokus på hantverket à la New Order, men så gott som noll kontakt med publiken. Låtarna rullade vackert fram och det var kul att följa med hur medlemmarna roterade instrument, men uttrycket förblev lite väl tillknäppt för en gryende lördagskväll, så vi styrde stegen mot stora scenen och grungerockens pionjärer Dinosaur Jr från småstaden Amherst i västra Massachusetts.

Bandet som har rötter i början av 1980-talet återförenades i sitt ursprungliga trioformat 2005 och har sedan dess turnerat flitigt, och – av lördagens insats att döma – bara vuxit sig bättre, tajtare och tyngre för varje nytt grått strå i sångaren och bandledaren Jay Mascis skägg.

Trots att Mascis med sin kännspaka överdistade, rosa gitarr och shamanlika utseende är det naturliga blickfånget på scenen, dras det största lasset i låtarna av fenomenala basisten Lou Barlow. Att följa med hans lika precisa som frivola spelstil hade dugit som underhållning för resten av kvällen.

Att Dinosaur Jr fortfarande handlar om ett kompisgäng hellre än inhyrda proffsmusiker var tydligt då man 2005 också åter tog med Murph på trumpallen. Svårt att säga exakt varför, men i en av låtarna fick Murph hjälp av en ytterligare trummis. Att Mascis alltid var missnöjd med Murphs stil och talang är välkänt, men att på det här sättet fortsätta "jävlas" med varandra i en ålder av 50 plus kändes kanske lite onödigt.

Arbetets hjälte

Också Barlow mötte senare sin överman – åtminstone vad gäller arbetsmoral bakom basen. Kvällens mest emotsedda konsert startade kl 22 då Disco Ensemble till vansinnigt jubel klev upp på Plaza-scenen och sparkade i gång en timme lång, obruten hitparad.

(Disco Ensemble är något av en finsk egenhet, jämförbar med svenska Broder Daniel i det att väldigt få utlänningar verkar fatta varför de är så älskade i sina respektive hemländer. Utan desto djupare jämförelser har Henrik Berggren och Miikka Koivisto bägge en sångröst och känslighet som sannolikt kräver vad britterna skulle kalla "en förvärvad smak".)

Förutom Koivistos i mina öron underbart spröda och desperata stämma är kvartettens styrka att man inte har några svagheter. Alls. Mikko Hakkilas auktoritära takt och

Jussi Ylikoskis sanslösa gitarrharmonier på hårt arbetande Lasse Lindfors sjukt intensiva basmatta lyfter varenda spår högt över summan av sina delar.

Titeln som kvällens bästa basist blev således en delad förstaplats mellan Barlow och Lindfors. Fem tjocka strängar av fyra möjliga.

Handen bort från skrevet!

Till det gitarrindränkta festivalprogrammet bidrog också de söta uleåborgarna i Satellite Stories med sin välslipade, internationellt inriktade emo-pop och Seinäjokis tyngsta export Kairon Irse som svävade i sina egna höga sfärer mellan black metal och psykedelia, liksom amerikanska tjejpunktrion The Coathangers som gav definitiv mersmak. Nämnas bör också stort hajpade och pigga svenska Hurula som hade vunnit på att byta scen och tidpunkt med landsmännen i Radio Dept.

Röyksopp skulle bli den stora finalen, men för undertecknad var det svårt att låta sig förföras av den norska electroduons polerade mainstream. Dj-titeln för lördagen gick i stället till unga brittiska sjumannarapparna Section boyz, som inkapslade både det bästa och värsta med genren. Det värsta: att stå och rappa med handen i skrevet. Det bästa: beat, bas och bufflighet. Det var åtmintsone första gången jag sett en hiphop-orkester få i gång en mosh pit framför scenen!

Värt att ännu nämna är att Sideways i år igen satsade mycket på programmet utöver musiken. Dessvärre blev det i år heller ingen tid över att bekanta sig med föreläsningarna, filmfrågesporten, pop up-konstskolan, litteraturklubben eller Commodore 64-kaféet, men vi tackar för det högklassiga matutbudet och säger tack och på återseende, förhoppningsvis, på slakthusområdet i början av juni 2018.

Janne Strang Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00