Barnrådgivningen – en helig ko?

Bild: Cata Portin

Barnrådgivningssystemet i Finland är otroligt stagnerat, att ta upp ämnet känns som att irritera en helig ko, skriver Emma Juslin.

Men inför den kommande social- och hälsovårdsreformen känns det mer än befogat att peta lite på kon, hur helig den än må vara. Det finns så många slitstarka, relativt grundlösa myter kring småbarnsutveckling och föräldraskap, i kombination med en ökad och inte sällan passionerat välmenande press kring föräldraskap (man vågar inte ens läsa vissa mammabloggar längre) att frågan åtminstone kunde diskuteras.

Mödra- och barnrådgivningen har sedan 1940-talet då verksamheten började varit ett objekt för nationell stolthet. Väl så. I det efterkrigstida Finland minskade barndödligheten. Vi har ett fungerande vaccinationssystem och lagar om moderskapsledighet. Den berömda moderskapsförpackningen fick kvinnor att uppsöka vård under graviditeten. Väl så, då det begav sig.

Men hur är det att vara vårdnadshavare till ett litet barn i dag? Fungerar mödra- och barnrådgivningen? Är det befogat med alla dessa vägningar och mätningar av ett i grunden friskt spädbarn? Är det befogat att varje gång en sådan mätning eller vägning äger rum, skapa ett hiskeligt rabalder om barnet inte utvecklats exakt enligt de givna kurvorna? Är det befogat att indirekt skuldbelägga vårdnadshavare för minsta lilla avvikelse och sedan föreslå fysioterapi för ett fullständigt friskt barn, enbart för att barnet inte kryper än? Vissa barn kryper inte. De hoppar glatt över det stadiet. Alla individer är olika och det gäller också de allra minsta.

Vore det inte på sin plats att ställa frågan "Hur ska rådgivningen använda sina resurser bättre?". Tack vare alla rigorösa kontroller är det självklart att det hittas små individuella avvikelser i ett barns utveckling hela tiden. Hur ska vården reagera på dessa avvikelser, som självfallet kommer att hittas, på ett mer adekvat vis? Med fysioterapi? Med talterapi? Eller kanske med något mer ändamålsenligt, förnuftigt?

Utöver detta känns barnrådgivningen som ett heteronormativt spegelhus. Finland som är så jämställt? Varför betonas fortfarande moderns överlägsna ansvar och plikt? Var finns förståelsen för alla alternativa familjekonstellationer utöver kärnfamiljen? Den finns inte.

Varför heter moderskapsförpackningen inte föräldraförpackning? Kärnfamiljen är de facto ett begrepp som är ungefär lika gammalt som själva barnrådgivningssystemet.

Ironisk känns också den överdrivna granskningen av barn under skolåldern. Efter att barnen lämnat barnrådgivningssystemet verkar de falla handlöst ut i den inte lika intresserade skolhälsovården. En väns 15-åriga bekanta besökte skolhälsovården för att hon kände sig nedstämd, deppig. Som svar fick hon: Det beror på din mens, gaska upp dig!

Detta hände alltså i Finland. På 2000-talet.

Inom mödra- och barnrådgivningen läggs också alltför stort intresse kring fysisk utveckling (kurvor, siffror) medan det talas mindre om annat (människan). Är det brist på resurser, organisationsförmåga? Empati? Jag har inte svaren, men jag ifrågasätter en helig ko i hopp om att vårdreformen inte gör mödra- och barnrådgivningen sämre.

Emma Juslin

Annons: Förvaringstjänster ny nisch för Grabbarna Flytt

Finlandssvenska företaget Grabbarna Flytt har på sina fem år vuxit så det knakar. Förutom flyttservice och logistiska tjänster åt både privathushåll och företag kan man som nyhet nu också erbjuda förvaring. 14.2.2020 - 10.44

Mer läsning