Barnperspektiv på ett expressionistiskt familjedrama

KONSTNÄRSDOTTER. Taju Sallinen (Ursula Salo), skriver om sin far, Tyko Sallinen (Santeri Kinnunen) på Nickby sjukhus, i Helsingfors stadsteaters pjäs om ett familjedrama och en konstnärsdotters sorgliga öde.Bild: Stefan Bremer

Teater

Taju

Text: Liisa Urpelainen. Regi: Laura Jäntti. Scenografi: Antti Mattila. Dräkter: Sari Salmela. Musik: Eero Ojanen. Ljusplanering: William Iles. Ljudplanering: Mauri Siirala. På scenen: Ursula Salo, Santeri Kinnunen, Iida Kuningas, Rauno Ahonen, Antti Lang. Premiär på Helsingfors stadsteaters scen på Terrassgatan 10.11.

Att Tyko Sallinen (1879–1955) var inte bara en omstridd konstnär, utan också en omdiskuterad konstnärspersonlighet, är ingen hemlighet.

Helsingfors stadsteaters uppsättning Taju intar dotterns perspektiv. 1957, två år efter sin fars död, gav Taju Sallinen ut en bok om förhållande till sin pappa, Isä ja minä. Där ger hon en bild av sin pappa som ansvarsfull och omhändertagande. Sallinen var ensamförsörjare under anspråkslösa förhållanden, han utgav hustrun för att vara en inkompetent mor.

Manusförfattaren Liisa Urpelainen hittade Taju Sallinens dagböcker av en slump. I dagböckerna stiger en helt annan bild av dotterns uppväxt fram. Det finns också tidsvittnen som kunde bekräfta den uppfattningen: Sallinen var en familjedespot och kvinnohatare. Han tog Taju från mamman, trots att det var hon som fått vårdnaden. Som vapen för att förhindra åtgärder från hennes sida, använde han hotet att skicka Taju till Danmark, som han hade gjort med parets förstfödda flicka, utan att fråga vad hustrun tyckte.

Det förtjänstfulla med Urpelainens manus och Laura Jänttis regi är, att de bevarat historiens dubbla perspektiv. Det är Taju som står i fokus, gestaltad med både kraft och finstilt sorg av Ursula Salo, som gör ett barns inåtvända, förnekande desperation konsekvent. Hon är lojal mot båda föräldrarnas vitt skilda sanningar, men lutar mot kvinnoperspektivet, trots att Tyko försökte göra henne till "en riktig karl".

Föräldrarna Sallinen spelas av Santeri Kinnunen och Iida Kuningas. Båda – särskilt Kuningas – håller en distans till sina rollgestalter, så att publiken själv får bilda sig en uppfattning om hur turerna går i det kusliga och råa familjedramat.

I början av pjäsen, när Sallinens stjärna är i stigande, får hemmet ett besök av konsthandlaren Stenman (Antti Lang). Han kommer mitt i ett gräl där Tyko sätter "Mirri" på plats, skäller ut henne och befaller henne att gå och vila sig när han och Stenman ska gå till Kämp. Inför Stenman ursäktar han hennes "beteende" (vilket och vems beteende, kan man fråga sig), med att hon är trött. Lang gör här en förvirrad och rådvill utomstående som publiken har lätt att identifiera sig med. Skratten fördelar sig på ett konstigt sätt i salongen – ofta tystnar de mitt i. Och många sitter påfallande tysta.

Efter uppväxten åkte Taju till Tyskland. Pjäsens andra akt utspelar sig där och på Nickby sjukhus, där hon dog 1966. Scenerna från olika nöjeshak med udda personer (Rauno Ahonen och Antti Lang) är expressiva och brokiga, jazzigt ackompanjerade av Eero Ojanen, men de har inte samma laddning och den dramaturgiskt tydligt utstakade linje som första akten. Vi danas i vår början, och början är kanske ofta lättast att skriva, då är allt möjligt. Att Irja Sallas (Taju Sallinens konstnärsnamn) liv skulle bli just så kaotiskt och svårbemästrat som det gestaltas på scen är lätt att tro. Som drama skulle det kräva fastare ramar.

Barbro Enckell-Grimm

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00