Barndomslandet är en del av mångkulturen

Bild: Jenny Lucander

Federico García Lorcas vidöppna diktvärld omfattar paradiset livets olika faser, både barn- och vuxendom, skriver Robin Valtiala i sin essä.

Det finns många bra orsaker att läsa Federico García Lorca (1898-1936). En av dem är att man aldrig känner sig instängd.

Med det här menar jag inte att dikterna inte ofta kan vara ogenomträngliga. Eller att de inte uttalat berättar om instängdhet, för det gör de ofta. Jag tar som exempel några rader ur hans "hyllning" till Salvador Dalí:

Du hygieniska själ lever på nya marmorblock.

Du flyr den mörka djungeln av otroliga former.

Din fantasi når dit dina händer når

och du njuter havets sonett i ditt fönster.

(ur Divan från Tamarit)

Lorca mördades 1936 som det första offret i Spanska inbördeskriget. Motivet har aldrig blivit klart. Det är lätt att anta att det handlade om politik, men vem säger att det inte till exempel kan ha varit ett svartsjukemord? För mig just nu vore detta oviktigt, om jag inte ställde mig frågan: Vad finns det i Lorcas texter och i den person som skymtar bakom dem, som blir en magnet för hat?

I svåra tider förväntas kulturen hylla fosterlandet (ett begrepp som inte alltid är precis liktydigt med en nationalstat). På 1930-talet mer än under de flesta perioder. Det fosterland diktaren gång på gång tar läsaren på besök till är Andalusien, och som ram till det hela Spanien. Men det är framför allt fråga om ett mentalt Spanien. Det mångkulturella land som fanns tills Ferdinand och Isabella fördrev både morerna och judarna, under samma år 1492 då de "upptäckte" Amerika. Det (södra) Spanien som finns i romernas sång cante jondo, som har fria tonlängder, som inte är bunden till någon särskild plats och som passerar "tidens kyrkogårdar".

Cante jondo var en av Lorcas utgångspunkter för sina dikter, som samtidigt är modernistiska. Han använde även arabiska versmått och teman på ett spännande sätt, främst i Divan från Tamarit. Och när man har vidgat begreppet mentalt hemland så här långt, finns det inte längre någon mening med att definiera vilka länder och kulturer som inte kan vara delar av det, även om landet för Lorca främst är liktydigt med staden Granada. Granada har alltid varit vacker och är dessutom symboliskt viktig för mångkulturalismen, eftersom den var morernas sista fäste på Iberiska halvön.

När man i Lorcas ordfyllor hittar något som liknar nationalism, är den av ett obestämt slag och vore absolut oduglig som orsak till att starta ett krig. Det handlar inte så mycket om att någon kultur i sig står högre än någon annan, utan om hur man tillåter en kultur att påverkas. I Andalusien har man till exempel gjort misstaget att låta den importerade gitarren förstöra sången. I den olycksaliga flamencon styr i allmänhet virtuositeten, gitarren ramar in sången och delar upp den så att sångaren inte längre kan improvisera tonlängderna fritt. Det här är påklistrade moden, passar sällsynt illa i Andalusien: det som kännetecknar dess folk är nämligen att det inte finns några mittemellankänslor.

Paradiset finns i en sfär som kan omfatta alla tider; när man går in i Lorcas poesi kan man upptäcka att det omfattar de olika faserna i livet, både barn- och vuxendom. I sin genialiska föreläsning om den spanska vaggvisan, som ingår i diktsamlingen På Sirius finns barn, benämner han mentala rum som det inte är vanligt att ens barnpsykologer talar om:

Den perfekta vaggsången skulle vara en upprepning av två kombinerade toner, medan man drar ut på deras varaktighet och betoningar. -- (men modern) behöver ordet för att hålla barnet uppmärksamt på sina läppar och hon tycker inte bara om att uttrycka sådant som är behagligt när sömnen närmar sig, utan sömnen kommer fylld av den bistraste verklighet och hon ingjuter världens dramatik i den.

Så sångernas texter går alltså mot sömnen och dess stilla flod. Texten framkallar känslor, ett tillstånd av tvivel och skräck hos barnet, mot vilka den suddiga melodins hand, som ryktar och tyglar de små stegrande hästarna som rör sig i barnets ögon, måste kämpa.

Vi skall inte glömma att vaggvisans grundläggande mål är att få barnet som inte är sömnigt att somna. Det är sånger för dagar och stunder då barnet vill leka.

(ur På Sirius finns barn)

Här spelar modern lite samma roll som den ovan omtalade flamencogitarren.

Beppe Wolgers skrev en visa som började "Barn är ett folk och de bor i ett främmande land". För Lorca (och antagligen också för Wolgers) är det här landet inte främmande, och i det har medborgarna känsloyttrandefrihet. Det går lika lätt att tala om en kärleksfull moder som om en manipulativ:

Mamma.

Brodera mig på din kudde.

Javisst!

Nu med detsamma!

(ur På Sirius finns barn)

Det finns ingen äckelidyll, det kan det bara finnas om man ser på barndomen utifrån. (Om ett barn äter ett äpple och en vuxen säger "så hen är söt", tänker barnet bara jag är inte söt, jag är bara här och äter ett äpple.)

I essäerna och föreläsningarna upprepar Lorca ständigt hur viktigt det mångkulturella perspektivet är. Det blir inget predikande, den gränslösa världsbilden är för självklar för att han ens ska komma på tanken att göra något så tråkigt. Varför välja ett språk, i ordets vidaste bemärkelse, om man kan ha många? Varför vara enbart vuxen eller barn i sina texter, när man kan lägga in minnen, känslor, rytmer och uttryck från alla åldrar på en gång?

Långt efter Lorcas tid (fast med Sigmund Freud som bas) har utvecklingspsykologer formulerat teorier som går ut på att barns personlighet formas redan i moderlivet, att moderns kropp redan på det stadiet signalerar sina och det omgivande samhällets värderingar, vilket fostret lär sig svara på. Rytmer och spänningar, mjukhet och hårdhet i rörelserna formar enligt den här synen tidigt ens inställning till känslor och ens förmåga att artikulera dem. På den här hypotesen bygger många av de terapiformer som går ut på att hitta tillbaka till de tidigaste känslorna för att bättre förstå och klara av nuet. Att i barndomen ha upplevt empati är viktigt för att man vid svåra upplevelser senare ska kunna uppleva smärtan som smärta, inte förneka den. Hos Lorca lyssnar andra på barn och barnlikande varelser, som på de sista raderna i dikten där Preciosa blir jagad av en förfärlig vind:

Konsuln bjuder henne först

på varm mjölk i ett glas

och sedan en tumlare gin

som Preciosa inte dricker.

Och gråtande berättar hon

sitt äventyr för dem alla,

medan den rasande vinden

gnager på skiffertaket.

(ur Vistelse på jorden)

Vinden försvinner aldrig. Den finns utanför som potentiellt hot, men den finns kanske inte som något som något som gör Preciosa till en person förlamad av rädsla.

Vissa av Lorcas uttryck som ytligt sett kan verka obegripliga, blir fulla av mening om man ser dem som att de handlar om den tidiga barndomens känslovärld. I en av sina anteckningar talar han om cante jondo som en näktergal utan ögon som varken har morgon eller kväll, berg eller slätter. Den har bara ett abstrakt nattljus. Det här är för mig tydligt en metafor för en ofödd person, med en redan mycket fri (känslo- och annan) fantasi. Om någon saknar mittemellankänslor är det den här varelsen. Om beskrivningen är ett intuitivt självporträtt av diktaren som ofödd, är det inte förvånande att han som vuxen skriver:

Men gråten är en väldig hund,

gråten är en väldig ängel,

gråten är en väldig fiol,

tårarna tystar vinden,

och man hör ingenting annat än gråten.

(ur Divan från Tamarit)

En av grundstenarna i den underbara (ätliga!) Granada är att det också gör ont, vilket är en ofrånkomlig sida av att låta livets känslor finnas fullt ut :

Stad av mysk och smärta

med dina torn av kanel!

Allra underbarast blir staden när den estetiska men fria fantasin får skulptera om den, eftersom den då blir både oförstörbar och precis sådan som man vill:

Må de söka dig bakom min panna,

en lek av månsken och sand!

Om man inte kan gråta är man som det spanska civilgardet:

Av bly är deras skallar,

därför gråter de aldrig.

(ur Vistelse på jorden)

Att det inte bara är jag som spårar upp ofödda i Lorcas dikter, förstår jag när jag på nytt bläddrar i Tranans volym På Sirius finns barn och hittar dikten Det ofödda barnets sång. Diktens titel är lätt missvisande, den blir mindre drastisk än originalets Cancioncilla del niño que no nació. Det är med den tidsform som används inte ett barn som ska födas som talar, utan ett barn som aldrig föddes och aldrig kommer att födas.

Ni har satt av mig på en blomma

i snyftningarnas mörka vatten!

Gråten jag lärde mig

kommer strax att åldras

och dra på sitt släp

av suckar och tårar.

--

Vem stack hål på min sömn?

(ur På Sirius finns barn)

Känslor är inte alltid trevliga, konstaterade den sympatiske terapeuten i filmen Ordinary People som kom när jag var i tonåren. Det är de inte, men riktigt illa har man det först om man inte klarar att erkänna för sig själv att man har dem. Här är det spännande hur metaforerna för gråten kan vara precis lika mycket positiva som negativa. Det finns goda och onda änglar (även om man oftast förknippar dem med godhet), det finns starka och svaga, sympatiska och vidriga hundar.

Vi lever nu i en tid Lorca säkert inte skulle ha tyckt om, som han antagligen skulle ha jämfört med Ferdinands och Isabellas trånga Spanien. Men för att ändå ett ögonblick fokusera på något annat än det sorgliga, flyktingtragedier och främlingsfientlighet, uppstår det i dagens oroliga värld även nya litterära och andra språk, som Jonas Hassen Khemiris speciella svenska i romanen Ett öga rött.

Om man går längre tillbaka, till en tid när Norden inte alls var särskilt mångkulturell, blir det nästan ännu mer spännande att söka hemliga influenser från andra delar av världen. Man kan tänka på Gunnar Ekelöfs fascination för Arabvärlden, Persien och Indien.

I sin radikala bok Sent på jorden från 1932, som kom till i Paris när diktaren var ung, under just den period då hans intresse för att lära sig först persiska och sedan arabiska för att kunna översätta mystiker som Ibn al-Arabi var allra störst, inleder han alla rader med liten bokstav. Det här får mig att tänka på den arabiska skriften, som inte gör någon skillnad mellan versaler och gemener. Texten ser trevlig ut för ögat, det finns en avsaknad av hierarki mellan bokstäverna vilket stämmer överens med Ekelöfs världsbild, men kan greppet inte förutom detta ha varit ett sätt att närma sitt svenska modersmål till det främmande skrivsätt som fascinerade honom?

Hos Lorca fanns liksom också hos Ekelöf en respektlöshet, i ordets bästa bemärkelse. Han var den svårhanterliga typ av respektlös person som aldrig spottar; om någon spottar är det ju lätt att spotta tillbaka. Samtidigt hade han den respekt som är mardrömmen för alla världens fascister, homofober med flera. Respekten för känslor. De känslor som finns av sig själva, inte de som staten, föräldrar eller någon annan förklarar att man bör ha. En respekt för sig själv med andra ord, och ett känslosjälvförtroende. Har man detta riktigt starkt, blir man inte heller orolig eller arg när man stöter på språk och sånger man inte förstår. Man blir nyfiken. Och man utsätter sig, bland annat för hat.

Robin Valtiala

FAKTA

Källor för textens översatta citat

Vistelse på jorden, övers Artur Lundkvist (Forum 1976).

Divan från Tamarit och två oden, övers Marika Gedin (Lind & Co 2013).

På Sirius finns barn, övers Marika Gedin och Anders Cullhed (Tranan 2015).

På finska finns Kirsi Kunnas sinnrika tolkningar av Romancero gitano i Mustalaisromansseja, (WSOY 1977).

Resonemangen om cante jondo är hämtat ur föreläsningen Importancia histórica y artística del primitivo canto andaluz llamado <<cante jondo>>

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00