Barnavården i Helsingfors: Ingenting var bättre förr

Fembarnsmamman Anna af Schultén grundade Barnavårdsföreningen i Finland i en tid då sjuka och undernärda spädbarn dog som flugor i miserabla lägenheter i Berghäll, Sörnäs och Vallgård. Föreningen som nu firar sitt 125-årsjubileum har en mindre roll i dag, men dess arv lever vidare i välfärdsstatens mest fundamentala funktioner.

– I dag går det inte ens att föreställa sig misären i de fattiga stadsdelarna i Helsingfors i slutet av 1800-talet. Sjukdomarna, trångboddheten, de usla hygieniska förhållandena. Spädbarnsdödligheten bland utomäktenskapliga barn var närmare 35 procent – högre siffror än så går det knappt att hitta. Nästan hälften av alla som dog i staden var barn under tio år, säger historikern Aapo Roselius.

I boken För barnets bästa – en historia om Barnavårdsföreningen i Finland skriver Roselius om pionjärinsatserna för att hjälpa nödställda barnfamiljer i en tid då statlig social trygghet i praktiken saknades. Samtidigt växte Helsingfors befolkning så det knakade. Unga människor sökte sig från landsbygden till huvudstadens lågavlönade fabriksjobb och hittade tak över huvudet i hastigt hopsnickrade hyresrum utan vatten, toalett eller isolering i de tätt bebyggda arbetarstadsdelarna.

– En typisk situation kunde se ut så här: en ung kvinna kommer till staden på jakt efter jobb och ett bättre liv, får anställning på en fabrik 10–12 timmar om dagen och blir gravid som tonåring med en man som försvinner. Från fabriken får hon noll stöd, tvärtom får hon sparken om hon är borta några dagar på grund av födseln. I det kalla och fuktiga rummet hon hyr i ett kvarter med utbredd arbetslöshet och alkoholism bor också sex andra främmande hyresgäster, säger Roselius.

– Hon har inte pengar för att försörja barnet och vet nästan ingenting om barnskötsel. Alternativen är att behålla barnet och försöka klara det ändå, eller att ge det till en fostermamma och betala. Fostermammor fick också en liten summa av staden, vilket skapade ett slags barnhandel. Fostermammorna hade inte heller nödvändigtvis kunskap eller pengar, och brydde sig kanske inte alltid så värst. Därför hade vi ett läge där omkring vart tredje spädbarn dog i sjukdomar och undernäring.

Kvinnorna tar tjuren vid hornen

En av dem som såg problemen och förargade sig över att staden och staten inte agerade var borgarkvinnan Anna af Schultén (född Brunou). På 1890-talet var Helsingfors en delad stad, och Anna af Schultén, gift med professorn Maximus af Schultén, hörde till den välbärgade eliten i de södra stadsdelarna.

Anna af Schultén i sitt hem på Unionsgatan 20. af Schultén hade studerat till sjuksköterska – ett av de få yrken vid sidan om lärarens som stod öppet för kvinnor i slutet av 1800-talet. Bild: Helsingfors stadsmuseum/Signe Brander

– Anna af Schultén såg saker hon tyckte var fel och ville göra något. I brist på statliga skyddsmekanismer var borgerlig välgörenhet, som till största delen sköttes av kvinnor, en central del av samhället. I en mansdominerad tid var det samtidigt ett sätt för kvinnorna, som var utestängda från de flesta yrken, att aktivera sig samhälleligt. I den här kontexten grundar af Schultén år 1893 Barnavårdsföreningen, där elitens kvinnor försökte hjälpa de mest utsatta familjerna, säger Roselius.

Till den borgerligt liberala samhällsideologin hörde att man egentligen inte ville att staten skulle ta hand om de utsatta. Välgörenheten var tvärtom ett sätt för borgerligheten att berättiga sin egen position och överföra sin upplevda överlägsna moral på lägre samhällsklasser. Samma kretsar som gav stöd till fattiga kunde paradoxalt nog motsätta sig en ökad statlig inblandning i fattigvården.

– af Schultén som själv hade fem barn var mer radikal, även om det var inom borgerlighetens ramar. Hon och flera likasinnade tyckte att det egentligen är staten och kommunen som ska ta ansvaret för ensamstående mödrar och deras barn. Förutom sociala frågor arbetade hon också för kvinnlig rösträtt, säger Roselius.

Kontrasterna mellan de södra stadsdelarna och de som växte fram norr om långa bron kunde vara stora. På bilden Berta Fazer, konsul Karl Stockmann och Ester Stockmann i Södra hamnen år 1910. Ester Stockmann var verksam inom Barnavårdsföreningen och stödde samtidigt föreningen finansiellt. Fazer brukade donera sötsaker till föreningens evenemang. Bild: Helsingfors stadsmuseum/Sven Strindberg

af Schultén gick från ord till handling och arbetade själv i tio år bland stadens fattigaste. Barnavårdsföreningens kvinnor träffade utsatta familjer, inspekterade boendet och försökte bidra med goda råd om mat och hygien. Föreningen var först i Finland med att upprätta skyddshem för kvinnor. Kvinnor som födde barn kunde ges ett hem för tre månader där de fick mat och lärde sig grunderna i barnskötsel.

– Föreningens medlemmar var pionjärer på många områden och försökte dela med sig av de kunskaper de hade. Tidens mentalitet var ofta att social misär var individens eget fel, ett straff för "lösaktigt leverne, dryckenskap och förkastliga nöjen". Men föreningens medlemmar kunde med egna ögon se att problemen var strukturella.

– Tänk dig till exempel att du står ensam med sex små barn i ett rum i Berghäll då barnens far dött – ett hopplöst läge. I barnskyddet var absolut ingenting bättre förr, säger Roselius.

Bostadshus på Vasagatan i Sörnäs i början av 1900-talet. Bild: Helsingfors stadsmuseum/Signe Brander

Ensamstående tonårsmammor

Barnavårdsföreningen kunde dela ut små månatliga summor för att hjälpa i den här typen av situationer. Huvudfokus låg ändå på barnhärbärgena, som utifrån ansökningar tog hand om barn som var sjuka eller kom från sådana familjeförhållanden att de helt enkelt inte kunde vistas hemma.

De avskalade rapporterna vittnar om Helsingforsmödrarnas och deras utackorderade barns öden:

Barnet Eino Albi Kalliomäki, född i Helsingfors 1897, fadern kommer från Lillkyro, namnet obekant. Modern tjänstejungfrun Maria Sofia Kalliomäki, 15 år gammal. Avled på barnhärbärget i januari 1903.

Axel Alexander Kaelnius född 24.11.1897. Intogs den 30 november 1897. Dåligt nutrierad. Dog i asylen den 24 december 1897, i tarmkatarr.

Karolina Wilhelmina Streng, ogift, flasktvätterska, Kinagatan Sörnäs, barnet Väinö utackorderat hos änkan Sjöman, Djurgårdsvillan 3.

En mamma med sju barn i ett arbetarhem i Vallgård i Helsingfors i början av 1900-talet. Bild: Folkets arkiv

Smittosjukdomar spred sig snabbt på barnhärbärgena då många av de omhändertagna barnen var svårt sjuka när de kom in. Tarmkatarr var också en vanlig dödsorsak: då mammorna inte hade möjlighet att amma barnen kunde de få vilken mjölk som helst.

– Man analyserade var riskerna fanns och gjorde vad man kunde, men gränserna för en liten förening kom snabbt emot. För Anna af Schultén var det svårt att hantera att jobbet bara var en droppe i havet. Ändå hade föreningen betydelse som vägvisare och en viktig roll i att dödstalen för barn senare sjönk drastiskt, säger Roselius.

Tretton år senare börjar till exempel Sophie Mannerheim med liknande verksamhet i större skala, som senare blir Mannerheims barnskyddsförbund. Dagis grundas, ensamstående mammor kan behålla sitt barn och ändå gå till jobbet.

Samtidigt växte sig arbetarrörelsen starkare. Barnavårdsföreningen hörde hemma i den borgerliga sfärens gamla ordning och kunde inte sympatisera med socialismen, även om målen ofta var likartade: att förbättra de utsattas ställning.

Från inbördeskrig till välfärdsstat

En ny topp i hjälpansökningarna till Barnavårdsföreningen kom ändå strax efter inbördeskriget 1918, då många familjer befann sig i yttersta nöd. Ansökningar till Barnavårdsföreningen våren 1918 kunde se ut så här:

Matilda Tarkiainen, Tredje linjen, sex barn 10–9–7–6–5 och 2 år. Fadern försvunnen (var vid fronten).

Helena Karp, Alpgatan, fyra barn 14–10–7–2. Fadern stupad.

Selva Toivonen, Oriongatan, fyra barn, fadern försvunnen sedan röda tiden, modern sjuk.

– Trots att föreningen är en borgerlig organisation går man inte in för att exkludera familjer på den röda sidan, utan fortsätter med verksamheten. Men visst var inbördeskriget en chock som paralyserade tron på den gamla ordningen.

I och med Finlands självständighet börjar klassamhället i stället ersättas av en ny samhällsmoral som för med sig en modern socialpolitik med fokus på nationalstaten.

– På 20-talet accepterar allt fler att staten ska satsa på att rädda barnen. De ska göras till friska finska medborgare som är beredda att offra sig för fosterlandet vid behov. Staten tar över de borgerliga välgörenhetsföreningarnas uppgifter. Finland är ännu ett fattigt land, så det tar några decennier innan den nya socialpolitiken förverkligas. Men sedan går det snabbt.

Gripande öden. Historikern Aapo Roselius har fördjupat sig i förhållandena i arbetarstadsdelarna i Helsingfors vid tiden för Barnavårdsföreningens grundande för 125 år sedan. Bild: Leif Weckström

Hur syns Barnavårdsföreningens arbete i dag?

– Föreningens pionjärroll minskade naturligtvis då andra aktörer såsom kommunerna och de landsomfattande förbunden Folkhälsan, Mannerheims barnskyddsförbund och Rädda barnen etablerade sig inom barnskyddet. Barnavårdsföreningen har ändå fortsättningsvis en viktig roll i Helsingforsregionen och i Nyland. Föreningen upprätthåller daghem och har en omfattande verksamhet bland barn och familjer som på olika sätt stöder ett barnvänligare samhälle.

– För den som var barn på 1890-talet och levde i staden på 1960- och 1970-talen måste förändringen ha varit alldeles otrolig. Isolerade höghuslägenheter, dagis och rinnande vatten där det förut fanns utedass, en brunn med dåligt vatten på bakgården, ett gytter av dåligt byggda hus, sju personer som lever som hyresgäster i ett enda rum. Det är svårt att förstå att det ligger så nära i historien.

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08