Barnarbetets återkomst

Bilden av klassrummet som ett samhällsfinansierat fabriksgolv för den globala internetekonomins oavlönade barnarbete ställer nya frågor.

Vi knackade på dörrarna, min kompis Niklas och jag. Sedan satte vi oss ner och frågade gamlingarna om hur det var att arbeta på Kronvik såg. Vi gick i sexan då, 1982. De vi intervjuade hade burit bräder när de var yngre än oss. Fårorna i deras ansikten berättade om hur lång tid som gått sedan tolvåringar behövde arbeta i Finland.

Många år senare läste jag Ronny Ambjörnssons bok Den skötsamme arbetaren. Ambjörnsson skriver om bildningsviljan bland sågverksarbetarna i Holmsund. Den viljan är en del av en större samhällsberättelse, som bland annat handlar om att genom allmän och offentlig skola ge alla människor så likvärdiga förutsättningar som möjligt. Niklas och jag, som kunde fråga och skriva om barnarbete i stället för att utöva det, var i allra högsta grad en del av den berättelsen.

I den offentliga skolans klassrum finns sedan några år tillbaka ett nytt fenomen: mobiltelefoner. Parallellt med undervisningen pågår det i dag i de flesta klassrum senast från högstadiet och uppåt mycket telefonaktivitet. Exakt vad eleverna gör med telefonerna, och vad det betyder för skola, undervisning och lärande håller vi och andra på att reda ut. Men att telefonerna är vanliga och används mycket vet vi redan. En stor del av elevernas klassrumsanvändning sker med de appar som också utanför skolan dominerar sociala medier: Snapchat, Whatsapp, Instagram, Facebook.

De vanligaste innehållen är alltså stora kommersiella företags produkter. Hur ett sågverk tjänar pengar går att förstå: träd från skogen, arbete och teknik förädlar, och så småningom kan trävara säljas för ett värde som är större än kostnaderna för att producera. Men Snapchat är inget sågverk, och exakt vad det är som är skapar värde i sociala mediers ekonomi där det mesta uppfattas som gratis är otydligt. Bland dem som försöker reda ut det är digitalt arbete ett centralt begrepp. Det beskriver det som du och jag och nästan alla andra gör varje dag när vi genom våra aktiviteter på internet bidrar med information som kan transformeras till pengar.

Antti Paakkari, doktorand i ett samarbetsprojekt mellan Helsingfors universitet och Åbo Akademi, arbetar för närvarande med analyser som intresserar sig för hur man kan förstå internetanvändning i klassrum. Han menar att man i allmän mening kan beskriva barn och ungas nätanvändning som arbete. Alltså som barnarbete. Men obetalt sådant. Som i och med mobiltelefonerna har blivit en del av vardagen överallt. Också i de klassrum som kommit till just för att ge alternativ till barnarbete.

Jag tycker det är en svindlande och provocerande tanke. Visst, det är skillnad på att skicka snapchatbilder och på att bära brädor; på sågverksindustrialism och kunskapsekonomi. Det är kontraintuitivt att tänka på det som känns som nöje som ett arbete.

Men ändå är det så att bilden av klassrummet som ett samhällsfinansierat fabriksgolv för den globala internetekonomins oavlönade barnarbete ställer nya frågor. Jag tror inte svaren kan handla om mobilförbud och konservatism, för det är klart att ett samhällsförankrat klassrum skall vara uppkopplat, uppdaterat och socialt inkluderande. Men på våra villkor, som ett alternativ till och frirum från de villkor som finns utanför. På samma sätt som folkskolan en gång var för barnen från sågen.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00