Barn och barnbarn som rättighet

Samma generation som tycker det är en rättighet att få barn tycker det är egoistiskt att deras föräldrar längtar efter barnbarn.

Det här ska handla om barnbarn men jag får lov att börja med att skriva om barn, om att få – eller som det också (och mer bekymmersamt) heter "skaffa" barn.

I alla tider har barn självklart varit viktiga men föräldraskap har – förefaller det mig – under de allra senaste decennierna blivit ett mer och mer omfattande och krävande livsprojekt, ett projekt som liksom alla andra projekt i dag måste förverkligas framgångsrikt vilket i sin tur kräver en aldrig förut skådad grad av uppmärksamhet och kontroll.

Jag har undrat om det inte är just kraven på det framgångsrika föräldraskapet som gör att det – åtminstone här i Finland – i dag finns åtskilliga yngre par som helt frankt förklarar att de inte hinner eller orkar med barn. Somliga låter frysa in kvinnans ägg för att kunna se tiden an, andra låter förstå att de valt bort barn en gång för alla. Samtidigt har åtminstone moderskapet allt tydligare kommit att uppfattas som en grundläggande rättighet.

Det gäller i stort sett oavsett om du har en partner eller är singel, om du är heterosexuell eller hbtq-person. Har du svårt att bli gravid tar du för givet att det ska finnas hjälp att få, till exempel genom spermie- eller äggdonation eller provrörsbefruktning eller till och med surrogatmoderskap. Och det är inte bara ett barn du har rätt till: i dag talas det också om "sekundär barnlöshet" – alltså svårigheter med att få barn nummer två – som ett problem som behöver åtgärdas.

Men i och med att barn blivit allt viktigare har också barnbarn blivit det: när man i dag frågar pensionärer vad som ger deras liv mening och innehåll är det många som omedelbart svarar att det är barnbarnen. Så skulle mina föräldrar aldrig ha svarat och inte många andra i deras generation heller. Jo, de gladdes åt sina barnbarn, de ville gärna få dem på besök men umgänget fungerade på de äldres villkor snarare än på barnbarnens och barnbarnen var ingalunda något livsinnehåll.

Då jag för tio år sen skrev När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn var det för att jag kände mig i otakt med mina barnbarnslyckliga vänner eftersom min roll som farmor – eller snarare som svärmor till barnbarnens mamma – var så problematisk.

Nu när mina barnbarn är unga vuxna som jag har en alldeles utmärkt direktkontakt till, har jag kommit att tänka på något annat, nämligen att barnbarn till skillnad från barn inte går att "skaffa" hur mycket man än vill. Det finns människor i min ålder som går och väntar och hoppas, som gått länge och väntat och hoppats – det kan man göra, för jämfört med min generation har barnafödandet i dag generellt senarelagts med åtskilliga år – men till slut måste också de mest optimistiska inse att det börjar vara för sent. De flesta har varit för diskreta för att fråga sina barn hur de tänkt, de som frågat har fått veta hut.

Samma generation som tycker att det är en mänsklig rättighet att få barn tycker nämligen att det är ren själviskhet av föräldragenerationen att efterlysa barnbarn.

Men det behöver inte vara mindre svårt för de äldre som aldrig fick barn. I trettioårsåldern led de av att också deras bästa vänner var så uppfyllda av rollen som småbarnsföräldrar att de knappt hade någon tid över för umgänge. De måtte ha känt lättnad när barnen blev så stora att ett normalt umgänge kunde återupptas men nu, efter ett par tre decennier, är de övergivna igen. Eller tvingas få höra allt om vännernas barnbarn. Den snabbaste rörelsen i världen är som bekant en mormors när hon tar fram bilder på ett barnbarn.

Merete Mazzarella Författare

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning