Barn, hjärta, migrant, hjärna

Inte ens en genomtänkt och generösare invandringspolitik kan längre lösa hela utmaningen med en åldrande befolkning – men den kunde hjälpa oss en god bit på vägen.

I något skede uppstod en ödesdiger felkoppling i den finländska samhällskroppen. Ett kirurgiskt ingrepp krävs å det snaraste för att rätta till diskurserna. För säger någon "baby" och "nativitet" i dag börjar den abstrakta, analytiska hjärnloben att blinka. Säger man "invandrare" och "flyktingar" aktiveras däremot den primitiva reptilhjärnan: fly och fäkta, slåss eller älska. Det borde vara tvärtom.

Det föds färre barn i Finland, men det är ett problem för känslorna. Det gäller dem som vill ha barn men inte kan. Hur det känns att börja blöda i början av en hett önskad graviditet. Hur det känns att vilja ha barn när partnern inte vill det. Eller att inte kunna få barn medan ex-partnern just blivit förälder med en annan. Eller om att inte våga försöka få ett andra eller tredje barn för att partnern dricker, eller du själv förlorat jobbet, eller hälsan.

Nativitet handlar i dagens Finland om känslor, och då självklart också om lyckan att få barn, till eget eller i den nära kretsen.

Dessa erfarenheter märks det just inget av när finska politiker talar om barnskaffning. Säger du "sjunkande nativitet" följs uttrycket automatiskt av "bruttonationalprodukt", "åldrande befolkning" och givetvis, allra oftast, "hållbarhetsgap". Man kunde tro att barn görs för ekonomins skull och inte tvärtom.

Den här överrationella inställningen har ett fel. Ja, befolkningens åldersstruktur i Finland är en utmaning: 1970 hade tio procent av befolkningen fyllt 65 år, i dag är samma andel tjugo procent, 2030 antas den vara en fjärdedel.

Men de barn som görs i dag kommer inte att vara till ekonomisk nytta då, 2030. Ett fåtal blir brådmogna poeter eller popstjärnor, men de flesta kommer att vara vanliga trettonåringar som vägrar städa rummet och tjatar om högre veckopeng. Den tidpunkt när flera nyfödda kunde lösa befolkningsstrukturen kom och gick för länge sedan.

Invandrare, som vi har väldigt få av, möts med känslor. Antropologen Minna Säävälä utkom just med en fin bok om varför "främlingen" väcker vissa känslomönster, från hat och osäkerhet till gästfrihet och nyfikenhet. Den skrämda emotionella reaktionen är kanske oundviklig, och går alltid att bearbeta, men behöver inte utesluta strukturell analys och neutral uppskattning. Om tusentals människor tytt sig till Finland, och många av dem har hög utbildning och potential, så är det exakt vad vi behöver samhällsekonomiskt.

Inte ens en genomtänkt och generösare invandringspolitik kan längre lösa hela utmaningen med en åldrande befolkning – men den kunde hjälpa oss en god bit på vägen.

Bästa politiker, tjänsteman, journalist: När du hör ordet invandring, lugna känslosvallet och förträng Sannfinländarnas resultat i förra riksdagsvalet. Tänk på lång sikt och rationellt. När du hör ordet nativitet, våga minnas sex, tårar och babydoft.

Anna Rotkirch forskningsprofessor som arbetar vid Befolkningsförbundet