Bara romanens bokstavliga nivå fångas

Elegi över den amerikanska drömmen. Jennifer Connolly och Ewan McGregor i American Pastoral.Bild: Richard Foreman Jr

KRIMINALDRAMA

Regi: Ewan McGregor. Manus: John Romano &McGregor. I rollerna: Ewan McGregor, Jennifer Connolly, Dakota Fanning, David Strathairn m.fl.

Om 1900-talets Stora Amerikanska Roman skulle väljas vore Amerikansk pastoral av Philip Roth en självskriven kandidat. En elegi över den amerikanska drömmen, där varje mening krasar av vitalitet, ironi och psykologisk insikt. USA:s historia från efterkrigstiden fram till det sena 60-talets politiska omvälvningar berättad genom en enda människas livsöde: Seymour (Svensken) Lvov från Newark, New Jersey. Idrottshjälten som gav sitt judiska grannskap tillträde till alla wasp-amerikaners fantasi: att glömma hur saker på riktigt fungerar och göra en sportbragd till förvaringsplatsen för allt deras hopp. Att göra saker på det vanliga sättet, det naturliga sättet, som en äkta amerikansk man. Främst fick de en möjlighet att glömma kriget.

Romanen vet att det inte går att börja om från början och att ingen någonsin fullständigt förstår en annan: "Det är så vi vet att vi lever: vi har fel." Det citatet är även filmatiseringens nyckel. Guldgossen (Ewan McGregor) gifter sig med en katolsk-irländsk shiksa (Jennifer Connolly) som dessutom är skönhetsdrottning. De flyttar ut i förorten och får en guldlockig dotter – men "det gamla systemet som gjorde ordning funkade inte längre". Mittpunkten håller inte, rasupplopp och terrorgrupper som the Weathermen tar Vietnam-kriget hem. Dottern Merry (Dakota Fanning) blir redan i tonåren radikaliserad.

Filmen är Ewan McGregors ut i fingerspetsarna – han debutregisserar, han har skrivit manus med John Romano och hans spelar huvudrollen. Skotska arbetarklassgrabben McGregor har tagit sig an romanen med uppenbar sympati – men han fångar bara dess mest bokstavliga nivå.

För det första är han fel i titelrollen. McGregor är efter Matt Damon Hollywoods favoritkille för att spela den alldeles vanliga mannen. Han liknar Svensken till det yttre – men romanen drivs framåt av att författaren Zuckerman (en utmärkt David Strathairn) spekulerar om hans inre motiv och demoner. Kulturell habitus är erkänt svårspelat: Svensken är självutplånande hygglig för att han vet att han bär en minoritets alla förhoppningar på sina breda axlar, en specifik minoritet som nu har sin första chans att assimileras. Den erfarenheten spelar McGregor inte alls utan rollfiguren blir bara hygglig, tråkig och mera av ett tomrum. (Dessutom är det bevisligen svårt för en skådepelare att både ha huvudrollen och regissera utan att bara vandra genom filmen– tror du mig inte, se valfri film av Ben Affleck.)

Roths romaner kunde annars också vara modellexempel på hur sånt som beskrivs subtilt och spänstigt på boksidan blir hopplöst klumpigt och övertydligt på film: t.ex. hustruns sammanbrott är skrivet som en metafor men går inte att tro på i bild. Men McGregor verkar vara en generös regissör mot sina kollegor och många scener är skarpa, välspelade och berörande: dotterns avgrundsdjupa hat mot modern (Hannah Nordberg som stammande barn är kusligt bra), Connollys ansiktslyftning för att förneka och sudda ut det förflutna. Filmens nerv är förhållandet mellan föräldrar och barn, det alltid mer eller mindre misslyckade.

Det är säkert inte meningen men filmen blir djupt konservativ: den tar entydigt pappans sida mot dottern, det manliga förnuftet mot kvinnlig galenskap, den gamla goda tidens auktoriteter mot 60-talets befriande kaos.

När jag ser på Svensken som står och väntar på sin dotter i ur och skur tänker jag först på filmen om Hachiko, den trogna hunden som väntar på sin husse. Det är riktigt allvarligt fel mot Roths bok

Sara Ehnholm Hielm filmkritiker