Bara ord

Intensiv prosa. Juha Itkonen gestaltar människors kriser och vägar ut ur dem. Hur sätter man bo när man är världsstjärna, och hur hanterar man en obotlig ungdomskärlek?Bild: Laura Malmivaara

Juha Itkonen drömmer om en egen dag, i författarnas variant av Så mycket bättre.

Ombedd av mina söner tittade jag tillsammans med dem, på ett avsnitt av programmet Superstjärnor. För dem var deltagarna i programmet visserligen inte stjärnor men konceptet var bekant. En grupp människor samlas någonstans, till exempel på stugan eller i Kalifornien och pladdrar om det ena och det andra. Var och en av dem har en egen dag och det är en stor grej. Då får man bestämma vad som skall hända – man kan till exempel tvinga de andra att göra något man själv är mycket bra på.

På sin egen dag har man också rätt att prata bara om sig själv, de övriga måste lyssna. Alltså lyssnar de, nickar och sväljer medan dagens huvudperson sitter i bordsändan och torkar bort tårarna ur ögonvrån. Mina söner vet att detta ingår i manus – på sina egna dagar blir vuxna människor rörda.

Superstjärnorna bevisar mångsidigheten i det koncept tv-programmet Vain elämää (Så mycket bättre) erbjuder. Om musiker och idrottare lyckas med något ska väl vem som helst som syns i offentligheten klara av samma sak? Efter att tv-repertoaren fyllts av matprogram måste nästa logiska steg vara kändiskockarnas variant av Så mycket bättre. I det programmet kan kändiskockarna själv laga sin mat. Också en version med politiker skulle vara intressant men den lär vi knappast få se – folket är inte redo att låta sig beröras av beslutsfattarnas med- och motgångar.

Samma kan gälla även författare. Ändå måste man medge att tanken på författarnas egna tolkningar av Så mycket bättre fascinerar mig på ett sjukt sätt. Författarna skulle naturligtvis inte mötas vid poolkanten, under palmerna. En mer prosaisk miljö, till exempel Hotell Tallukka i Växiö i november vore en lämplig inspelningsplats. Författarna skulle släpa sina resväskor till sina enkla rum och mötas i baren i bottenvåningen.

Alltså lyssnar de, nickar och sväljer medan dagens huvudperson sitter i bordsändan och torkar bort tårarna ur ögonvrån.

Till sin natur skulle programmet eskalera långsamt. Det skulle obönhörligt dröja en stund innan deltagarna, som alla drömmer om en solokarriär, skulle nå den nivå av naturligt skämtlynne som musiker vana vid gruppdynamik behärskar. Å andra sidan skulle kanske den haltande inledningen locka tittarna. Ska de lära sig att umgås med varandra? Vad blir det av detta? Går alla på sin egen dag till biblioteket eller hittar de på något annat?

Vid middagsbordet skulle känslorna få utlopp. Man skulle prata om det jungfruliga i att skriva sin debutroman. Om hur det var att misslyckas med sitt huvudverk. Om att bli sågad av kritiker naturligtvis, om alla de Finlandiapris man inte fick men också, förhoppningsvis och sannolikt, om skrivandet lycka – om känslan när texten löper och när man befinner sig i sin egen värld och den övriga världen inte ens existerar.

Och vad skulle programmet heta? Bara ord (Vain sanoja)., Det avslöjar naturligtvis också ett uppenbart problem – litteraturen är faktiskt bara det. Där finns inga lysande idrottsprestationer, inga musikframträdanden som berör. Jag vet alltså inte riktigt vad man egentligen skulle beundra vid middagsbordet. Också tittarna är kanske en begränsad skara. Men hör upp, alla kanaler och produktionsbolag och ta kontakt ifall ni trots allt är intresserade. Jag vill vara med. Jag vill ha min egen dag. Vem skulle inte vilja det?

Juha Itkonen är författare. Texten är översatt från finska av Annika Hällsten.

Juha Itkonen

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00