"Bara inte heteropriden fortsätter nästa år" – så kommenterar experterna HSO:s angloamerikanska tema

Matthew Whittall (till vänster) minns HSO:s konsertserie Walton & Friends för tio år sedan, i övrigt har han inte sett något som liknar denna säsong. Alex Freeman (i mitten) berömmer upplägget och speciellt parandet av Gershwins piankonsert med Sjostakovitj fjärde symfoni. Juhani Nuorvala oroar sig för att den amerikanska musiken endast spelas under temaår.Bild: Collage/Maarit Kytöharju-Lars Johnson-Saara Vuorjoki

När HSO lyfter fram hörnpelarna i den angloamerikanska orkesterlitteraturen är det en bra början. Problemet är att repertoaren borde spelas också utanför temasatsningarna, säger tre experter som Wilhelm Kvist har talat med.

När Susanna Mälkki tillträdde som chefdirigent för HSO hösten 2016 inledde hon med att lyfta fram den franska repertoaren synligare än någonsin. Den förfördelade franska musiken och dess centrala tonsättare och verk hamnade i blickfånget under parisiskans första säsong. Inte utan orsak premierades HSO:s och Mälkkis konstnärliga planering som årets estetiska gärning av Finlands estetiska förening i december samma år.

Entusiasmen var betydligt mildare när HSO följande säsong riktade in sig på Tyskland. Det var som att spilla krut på döda hökar, eftersom tyska tonsättare i alla tider har haft en central plats på de finländska orkestrarnas program.

Själv var jag kluven när HSO i våras publicerade programmet för Mälkkis tredje säsong, för även om flera av milstolparna i den engelska och amerikanska orkesterlitteraturen nu skulle lyftas fram, vimlade det igen av tyska tonsättare, som inte hade någonting eller väldigt lite med den angloamerikanska kultursfären att skaffa (Wagner, Mendelssohn, Brahms, von Weber, Schumann, Beethoven). Det hette att HSO fokuserade på angloamerikansk musik, men utan att glömma standardrepertoaren.

Mot fonden av mina kluvna känslor kontaktar jag tre tonsättare – kanadensaren Matthew Whittall och amerikanen Alex Freeman, bägge väl rotade i Finland, samt Juhani Nuorvala, som förlorade sitt hjärta till den amerikanska konstmusiken som 18-åring – för att höra vad de tycker om stadsorkesterns program i år.

Nuorvala, som i dag verkar som lektor vid Sibelius-Akademin, inleder med att relatera till förra säsongen.

– Tysklandstemat måste ju ha varit ett skämt, för hur kan man välja ett tyskt tema när vi alltid har tyskt tema på konsertprogrammen? En Beethovenfestival (lik den som RSO organiserade i början av året, red.anm.) är också höjden av absurditet, vi har ju en ständigt pågående Beethovenfestival! Det påminner mig om när någon virrpanna började ordna en hetero pride-festival utan att inse att en sådan redan pågår 24 timmar om dygnet på stan. En Beethovenfestival är i mitt tycke likadan!

Nuorvala oroar sig främst för att den amerikanska konstmusiken bara lyfts fram genom särskilda temasatsningar för att sedan glömmas bort.

– Betyder det att dessa verk, av vilka flera i mitt tycke hör till den centrala 1900-talsrepertoaren, sedan kommer att städas undan i garderoben? Jag säger inte att det kommer att gå så, men jag oroar mig för det.

Helst skulle Nuorvala se att den amerikanska repertoarens position äntligen skulle befästas, eftersom de inhemska konsertprogrammen hittills har präglats av en snedvridning där den centraleuropeiska repertoaren trängt undan den angloamerikanska.

– Förhoppningsvis är årets satsning inte som ett pridetåg, varefter heteropriden fortsätter året om.

Bra inskörsport

Alla tre tonsättare som jag talar med är överens om att årets HSO-program är lyckat när det gäller att lyfta fram centrala verk inom den angloamerikanska litteraturen. Mest imponerad är kanske Matthew Whittall:

– Det är ett bra urval ur det som kan uppfattas som den brittiska och amerikanska musikens kanon. Oftast framförs en del ny musik och så de allra kändaste styckena men för en gångs skull presenteras också mera sällan spelade verk, alltså inte Barbers Adagio för stråkar utan snarare hans första symfoni och pianokonsert.

– Jag gläder mig verkligen åt att en finländsk orkester har ansträngt sig för att hämta den här musiken till Europa. Här finns inga särskilt obskyra verk, men för den som inte känner repertoaren är det en bra inkörsport och åtminstone finns en strävan efter att titta tillbaka på den amerikanska symfoniska traditionens ursprung.

Whittall nämner till exempel Charles Thomasson Griffes (1884–1920), vars namn man närmast stöter på i historieböckerna, och George Whitefield Chadwick (1854–1931), som i motsats till Griffes inte spelas i Helsingfors.

Enligt Whittall är det ändå inget problem att HSO väljer att också spela en hit som Gershwins Rhapsody in Blue, som avslutade öppningskonserten förra veckan.

– Naturligtvis kunde de ha valt Gershwins andra rapsodi som är ett lika briljant stycke, men Rhapsody in Blue är å andra sidan ett så centalt verk, som en amerikansk Beethovens femma, som placerade den amerikanska konstmusiken på världskartan.

Alex Freeman lyfter för sin del som ett intressant fall fram Charles Ives' Three Places in New England som också hördes förra veckan och som han liknar vid Ives' Våroffer. Därtill väcker Morton Feldmans enaktsopera Neither, som sjungs av Anu Komsi i januari, omedelbar entusiasm bland expertpanelens medlemmar.

– Notera att den framförs under en vanlig symfonikonsert och inte under någon festival för ny musik. Det är trots allt ett bisarrt stycke, säger Whittall.

Att Aaron Coplands kändaste verk Appalachian Springs spelas välkomnas också, även om också andra verk efterlyses.

Symfonins tillflyktsort

Att en symfoniorkester nu riktar blickarna mot 1900-talets England och Amerika ses som speciellt passande mot bakgrund av att hela symfonin som institution levde vidare i USA efter att Europa senast efter andra världskriget kraftigt distanserade sig från traditionen.

– Om vi ser på 1900-talsrepertoaren finns här musik som uttryckligen emanerar ur den europeiska traditionen, men också sådan som springer ur ursprungsbefolkningens tradition, som Ives' andra symfoni, förklarar Whittall.

Att de stora amerikanska symfonikerna från mitten av 1900-talet – William Schuman (1910–1992), Walter Piston (1894–1976) och Roy Harris (1898–1979) – lyser med sin frånvaro på HSO-programmet är enligt expertpanelen ingen stor brist utan får närmast ses som en möjlighet att spinna vidare på Amerikatemat i framtiden. Speciellt efterlyses ett framförande av Harris tredje symfoni, som med sin längd på tjugo minuter och ensatsiga form bär tydliga likheter med Sibelius sista fullbordade symfoni.

– Det finns så många kopplingar mellan den angloamerikanska traditionen och Sibelius – till exempel dedikerade både Ralph Vaughan Williams och Arnold Bax sina femte symfonier till Sibelius – så det är verkligen värt att understryka Sibelius inflytande på de amerikanska tonsättarna, säger Whittall.

På tal om musik som saknas nämner alla tre otaliga samtida tonsättarkolleger. Juhani Nuorvala och Alex Freeman lyfter båda ändå särskilt fram frånvaron av Philip Glass, vars symfonier ofta har ringaktats – Nuorvala nämner första, andra och åttonde symfonin. John Luther Adams saknas också medan John Adams är desto bättre representerad.

Matthew Whittall har en helt annan invändning:

– Som kanadensare måste jag naturligtvis fråga mig varför Kanada inte har inkluderats?

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33