Bara den som har kan avstå

"I den nya digitala avhållsamhetstrenden är det för det mesta mobiltelefoner som skall bort. Andras mobiltelefoner."

I en krönika som både inspirerar och provocerar skriver HBL:s biträdande chefredaktör Lena Skogberg i HBL den 4.1 om glädjen i att avstå. En som nu är glad är EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Hon har bestämt att mobiltelefonerna hädanefter skall stanna utanför mötesrummen.

Bra för henne. Säkert för kommissionen också.

Men det blir ändå lite Marie Kondo över det. Ni vet minimalist-inredningspersonen, som med framgång försökt få oss att med eftertanke närma oss varje sak vi äger. Och sedan slänga bort de flesta, för att efteråt leva lättare och avskalade. Men bara den som har kan avstå. Till exempel sina pengar till förmån för just samma Marie Kondo, som nu öppnat en webbshop, där vi kan köpa de saker vi egentligen borde ha, i stället för dem vi slängt.

I den nya digitala avhållsamhetstrenden är det för det mesta mobiltelefoner som skall bort. Andras mobiltelefoner. Det ligger en del i det, för visst finns det många situationer där vi borde släppa skärmarna och i stället lyssna på varandra. Men jag tror inte att det är telefonerna som är problemet.

Det är i stället att arbete, studier och vardag är fyllda av tillfällen där vissa förväntas lyssna medan andra talar. Så har det varit också före telefonernas ankomst, på jobbet, i skolor och hemma. Men den nya tillgången till platsoberoende kontakt med andra har gjort att det nu uppstått konkurrens om uppmärksamheten hos de förväntade tysta lyssnarna på möten, i klassrum och runt matbord

Och då vaknar sådana som Ursula von der Leyen och vill säkerställa sin egen fortsatta tillgång till andras uppmärksamhet. Hon ingår i ett större mönster, där initiativ till olika typer av avstående från mobiltelefoner oftast inte kommer från samhällets förväntade lyssnare, som barn, elever eller anställda, utan från dem som redan har så gott som obegränsat talutrymme, som chefer, lärare eller föräldrar.

Viljan är god och diskussionen är viktig, men det blir ändå lätt lite som med Marie Kondo: det är andra som skall avstå, och den som begär det är någon som har mer. Jag är själv en av dem. Inte så att jag är för allmänna telefonförbud. Jag har forskat för mycket om skärmar för att veta att det är en ohållbar hållning. Men det är ändå oftare jag än barnen som ber om att telefonerna skall bort hemma. Och det är jag som håller möten där jag själv pratar mest hela tiden.

Men jag försöker lära mig om.

För just före jul hälsade jag på en kollega och kompis som har hjärntumörer. Han hade svårt med att reda ut och sätta ord på sina tankar. Vi fick några dagar när jag försökte lyssna långsamt och noggrant, för att sedan formulera vad jag hört, så att han kunde få höra sina funderingar. Det var svårt. Jag blev tystare. Allt blev långsammare. På kvällarna var jag helt slut. Men han uppskattade det. Och jag påmindes om värdet av att avstå från att vara den som talar och tar plats.

Så jag är helt överens om att det finns en glädje i att avstå. Min tystnad kan bli andras utrymme.

Men kravet på att ge bort skall bara finnas på oss som redan har. Och mitt ansvar, som chef, lärare och förälder är inte främst att begära andras avhållsamhet, utan att försöka ordna de sociala rum jag har inflytande över så att alla får plats på så jämlika villkor som möjligt. Lyckas jag med det kommer jag att märka att telefonerna, de är ingenting att hänga upp sig på.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Annons: Förvaringstjänster ny nisch för Grabbarna Flytt

Finlandssvenska företaget Grabbarna Flytt har på sina fem år vuxit så det knakar. Förutom flyttservice och logistiska tjänster åt både privathushåll och företag kan man som nyhet nu också erbjuda förvaring. 14.2.2020 - 10.44

Mer läsning