Bandy är förmer än hockey

Tak över huvudet är ett måste för den klassiska bandyn. Bild: Heikki Saukkomaa/Lehtikuva

Bäst att säga det med en gång: Har alltid gillat ishockey (förutom då ruffet går till överdrift).

Som bäst eller värst har jag ugglat i hallen tre gånger i veckan. Det var på den tiden (tidigt 70-tal) IFK och Jokerit hade sällskap av HJK i mästerskapsserien (dagens liga). Körde med rödtröjornas säsongkort men kollade också på Jokerits och HJK:s hemmaduster. Halvgalet, men man var ju purung och ivrig.

Drogs först till IFK – som stigit till högsta serien 1967 på Töölön Vesas (sedermera Jokerit) bekostnad – med härföraren Carl Brewer, centereleganten Esa Isaksson och backgiganten Juha Rantasila i spetsen och sedan till Jokerit anfört av lirare som Timo Sutinen, Tumba Turunen och Jouko Öystilä.

Har alltid varit en läktaropportunist; lag som har det stilfullaste spelet och de läckraste spelarna vinner min gunst, oberoende av resultat och klubbemblem. Nå, med en liten brasklapp: Kamrater lämnar man aldrig helt i sticket.

Mitt hockeyintresse är intakt men knyts idag långt till NHL – puckskickligheten är ojämförbart störst där – och landslagen de löjligt få gånger eliten ingår. De europeiska ligorna i all ära: Vad ger det, rent hockeymässigt, att kolla på harvandet i hemmarinkarna när man kan se Connor McDavid & Co inklusive de bästa finländarna trixa på andra sidan pölen. Visst, roligt se stjärnskott som Kaapo Kakko i fjol växa fram – FM-ligan utgör grogrund för allt snitsigare pucktrollare – men det är over there som spelet blomstrar.

Hur kan då bandy – en liten gudsförgäten gren här i norr – vara att föredra framom nationalsporten ishockey? Ett av svaren: Historiens vingslag. Hockeyn låg knappt i sin linda när det första finska lagsportmästerskapet, alla kategorier, avgjordes i bandy 1908. Lyskraften stod sig i decennier och då första VM:et gick av stapeln 1957 i Helsingfors drog avslutningsmatchen 14 000 till Stadion. Säger något om grenens sug.

Men i takt med att rinkar fick väggar och tak vann hockeyn spelet om isarna, och bandyn lämnades i kylan. Det till trots snurrar sporten på säsong efter säsong – pågående drog precis i gång – även om nöjet varar bara i ynka fyra månader. Den som vill känna vingslagen på läktaren ska vara snabbt ute, bokstavligen, och bereda sig på vädergudarnas nycker.

Bandy utomhus har sin charm men är kanon då förhållandena är som bäst (tak över huvudet – läs: Sverige) och spelet böljar på i hisnande tempo. Det är likt kung fotboll men ju vida snabbare och olikt mönstrat. Tack vare farten och isytan är potentialen för variation i spelet – inte minst i relation till hockey som är inordnat den trånga rinkens lagbundenheter – oändlig.

Men det gäller att utnyttja den. Då Esko Tammilehto – chefscoach när Finland tog sitt tillsvidare enda VM-guld 2004 – som tv-kommentator under ligafinalen i våras lät undslippa sig att bandy är "spelarnas spel" och långt renons på offensiva spelsystem sade det nästan mer än man ville höra om bandyns potential.

Potential finns i alla avseenden. Men det behövs tak över huvudet. Vore ett litet steg för mänskligheten men ett jättekliv för bandyn.

Stefan Borenius är sportfantast sedan hedenhös

Stefan Borenius sportfantast

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Axxell tänker som morgondagens jordbrukare – satsar på samarbete

Mer läsning