Banal varuhusmusikal utan riktning

Svenska Teaterns musikal om Stockmann vet inte vad den vill.Bild: Cata Portin

Svenska Teaterns Stockmann, Stockmann saknar budskap och den svängiga musiken lyckas inte rädda helheten.

Stockmann, Stockmann. Text: Barbro Smeds. Bearbetning: Anna Simberg. Regi: Aleksis Meaney. Koreografi: Markku Nenonen. Musik: Leif Jordansson. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Anna Sinkkonen. Hår och mask: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Jussi Matikainen. Kapellmästare: Maija Ruuskanen. Musiker: Joakim Berghäll, Jaakko Kämäräinen, Kari Hulkkonen. I rollerna: Mikael Andersson, Max Forsman, Nina Hukkinen, Anna Hultin, Stella Laine, Nicke Lignell, Silva Lillrank, Kristofer Möller, Dennis Nylund, Jonna Nyman, Niklas Åkerfelt.

Premiär på Svenska Teatern 17.2.

Inför premiären av Svenska Teaterns nya pjäs Stockmann, Stockmann har jag tagit del av diskussioner om varuhusets betydelse för människor personligen och för hela staden. En del är lyriska och berättar kära minnen, talar om gemenskap, möten, unika produkter och något närmast magiskt, medan andra inte har någon relation till huset och kommersen i det. Jag hör till den senare gruppen. Jag har bott i Helsingfors i mer än ett decennium men några särskilda känslor för varuhuset har aldrig uppstått. Snarast har jag blivit irriterad över hur svårt det är hitta specifika produkter, låt oss säga vanlig hudkräm eller en mössa, och över parfymångorna som sköljer över en när man stiger in. Galna Dagarna har jag gjort en lång lov omkring. Det är också många år sedan jag senast bestämde träff med någon under Stockas klocka.

Så ja, jag är nog aningen svårflörtad som publik, det medger jag. Ändå är jag förväntansfull och nyfiken när jag sätter mig i salongen, öppen för vad som helst.

Stort persongalleri

Pjäsen som kallas en "nästanmusikal" är skriven av Barbro Smeds och dramaturgiskt bearbetad av Anna Simberg. Musiken är skriven av Leif Jordansson och för regin står Aleksis Meaney. Maija Ruuskanen är kapellmästare för bandet på scenen, Markku Nenonen har gjort koreografin och Erik Salvesen scenografin.

Handlingen utspelar sig under Galna Dagars sista dag. Varuhuset har fått en ny, ung chef; styrelsens sista chans. Företaget går på minus, och inom styrelsen käbblar man om huruvida det är bäst att skära ner ytterligare eller tvärtom utvidga.

Den nya chefen Alex (Dennis Nylund) bestämmer sig för att bekanta sig med verksamheten på golvet inkognito, för att få en uppfattning om vad som vore bäst, innan han på kvällens fest, huppalot, ska presenteras för personalen.

I pater noster-hissen i husets innanmäte möter Alex Kira (Stella Laine), som han gått i samma gymnasium med. Kira är färdigutbildad arbetslös skådespelare och hoppar in som extrahjälp under Galna Dagar på begäran av sin släkting (Anna Hultin). För de två ungas del är händelseutvecklingen utstakad och förutsägbar.

Persongalleriet består vidare av damen bakom infodisken (Hultin), en stressad rödvinspimplande damklädsförsäljare (Silva Lillrank), en försäljare som ser jobbet som ett konstnärskap och planerar Paris-teman (Nicke Lignell), varuhusdetektiven Kitty (Jonna Nyman), stamkunden som vägrar lämna varuhuset (Nina Hukkinen), styrelsemedlemmen Kauko (Max Forsman) samt tre "tollon", män som följt med kunderna och kommersen sedan tidernas begynnelse (Kristofer Möller, Niklas Åkerfelt, Mikael Andersson). Plus guldfisken från fjärde våningen, som mår allt sämre (Hukkinen).

Frågetecken

Handlingen är banal, ja så tunn den kan bli. Det ska vara en komedi, men det tippar farligt mycket över mot direkt buskis. Inte speciellt rolig sådan heller. Eller är det revy? Satir är det åtminstone inte – här finns ingen kritik av exempelvis konsumtionssamhället (förutom en kort dialog om hur lax från Norge skeppas till Kina för att filéas och sedan tillbaka). Jag får inget grepp om vad föreställningen vill egentligen. Den kabarélika musiken har förvisso bra sväng och rytm, men det blir bara så meningslöst att sjunga om blusar och tröjor och hattar.

Ett försök att fördjupa finns i Kiras roll. Hon funderar över vad hon ska göra i livet, och sjunger en känslosam ballad som dock känns lösryckt i sammanhanget.

Nina Hukkinens roll som stamkunden Gerda Ginlund är rolig och hon spelar bra, men även det här blir lite tjatigt i längden. En av de mer lyckade scenerna är den rappa historiska genomgången av vad som hänt i och omkring varuhuset.

Den andra akten utspelar sig under personalfesten, en maskerad, och här blir det några romantiska möten. Och så har vi då, än en gång, en man som klär sig i paljettklänning. Trots att någon utropar "Vad snygg du är!" är det svårt att se det här som något positivt – syftet är att få oss att skratta åt en man i röda stilettklackar. Alltså suck.

Ett annat skämt jag över huvud taget inte förstår är det om människosmuggling. I varuhusets källare konstaterar lagerarbetaren att man alltid får vara lite rädd när man öppnar stora lådor över att där ska stiga ut en flykting. Åter: hur tänkte ni här?

Ja, manuset har minst sagt sina brister, och varken dramaturgin, regin eller den energiska ensemblen har lyckats rädda det här spektaklet.

Den sista låten om att stämma träff under Stockas klocka är ändå sympatiskt smittsam.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00