Marcella
Netflix.com
Polisen Marcella (Anna Friel) återgår till jobbet som polis, efter en längre period som hemmamamma, då en seriemördare hon aldrig lyckades fånga verkar vara i farten igen. Samtidigt försöker hon greppa att hennes man Jason har lämnat henne. Detta är premissen för Hans Rosenfeldts nya brittiska deckarserie Marcella.
Om namnet låter bekant är det nog för att Rosenfeldt är mannen bakom den svenska succéserien Bron. Med den första säsongen av Marcella når han på inget vis samma höjder som med första säsongen av Bron, trots tydliga ambitioner.
För elva år sedan härjade Grove Park-mördaren som dödade sina offer genom att binda dem och tejpa fast en plastpåse över huvudet så att de kvävdes. Plötsligt hittas två offer som har mördats på exakt samma sätt. Marcella, som inte verkar ha jobbat sedan de första morden, kontaktas av polisen och bestämmer sig genast för att återvända till jobbet. Är det samma mördare eller någon som härmar? Marcella har svårt att släppa sin huvudmisstänkte från förr, och trots att hennes nya chef redan har avskrivit honom fortsätter Marcella göra efterforskningar.
Marcellas man Jason (Nicholas Pinnock) är jurist för DTG Construction, familjen Gibsons byggfirma, en allt annat är etisk aktör med en hel del interna problem. Matriarken Sylvie (Sinéad Cusack) tar alla tillfällen i akt att hacka ner på sin styvson och dottern Grace (Maeve Dermody) försvinner plötsligt.
I det första avsnittet finns det, passligt nog, inte en enda person som inte beter sig lite suspekt. Till saken hör också att Marcella ibland får blackouts då hon inte minns vad hon har gjort. Har hon gjort något hon inte borde?
Även om jag inte skulle ha något emot att få veta vem som är mördaren och vad alla lösa karaktärer har för funktion så är jag osäker på att jag orkar följa utvecklingen såsom den här presenteras för mig. Serien använder sig nämligen av ett väldigt slitet grepp. Det är mycket närbilder på Marcellas koncentrerade ansikte och de där väggarna med foton och post it-lappar som precis varenda deckarserie är möblerad med. En förebådande tung industriell ljudmatta ligger dessutom som en fotboja runt nästan varje scen. Ja vi fattar, det är hemskt och invecklat (alla kan ha gjort det!) och värre kommer det att bli. Marcella vill vara så mycket mer komplicerad och komplex än den är, men personligen har jag svårt att hitta särskilt mycket nytänk här alls. Kanske någon annan kan se hela och sedan berätta för mig hur den slutar?
ANDRA LÄSER
