Backa inte till 1919

Vill ha mäktig president. Finansmannen Björn Wahlroos tycker det är dags att se över grundlagen och vill stärka presidentens makt, men en återgång till Kekkonen vill han ändå inte se.Bild: Lehtikuva/Martti Kainulainen

"Att Saml får valfrihet och Centern landskapen är inte resultat av kompromisser eller statskonst.Det står för ren och skär kohandel.För en miserabel politisk kultur.Konstitutionen står ovanom detta och behöver inte känna någon skuld – liksom inte heller grundlagsutskottet."

Björn Wahlroos har sällat sig till den kritikerkör som med Näringslivets delegation EVA som megafon försöker urgröpa grundlagsutskottets auktoritet som uttolkare av lagförslagens grundlagsenlighet.

I EVA-pamfletten "Hiljainen vallankumous" levererar Wahlroos en tvåstegsattack mot vad han ser som bromsar för en handlingskraftig politik.

Grundlagsutskottet är för honom en samling B-politiker i händerna på en handfull statsförfattningslärda experter – av vilka en del aktivt deltog i utformningen av den grundlag som började gälla samma dag som Tarja Halonen blev president 2000.

Men grundlagen kom inte en dag för tidigt.

Den parlamentariserade landet och tydliggjorde viktiga ansvarsrelationer.

Dess viktigaste element var att presidenten förlorade sin styrande roll vid regeringsbildningar.

Den betydde i praktiken att riksdagen och partierna fick stiga ut ur presidentens skugga.

För se:

Fram till 2000 var det presidentens sak att utse regeringsbildare och – i praktiken – styra processen mot en given regeringsbas.

Betänk detta: 200 riksdagsledamöter – och indirekt våra partier – hade i val fått fullmakter av väljarna.

Men den som sade det första och avgörande ordet var presidenten.

Det parti som hade tillgång till president kunde sova lugnt. Denna ojämnt fördelade tillgång snedvred vårt politiska liv.

Väljarens röst vägde lätt.

Wahlroos längtar tillbaka till den Ståhlbergska (K.J.) regeringsform från 1919 som av historiska skäl (händelserna 1918) gav oss en stark president.

I EVA-pamfletten ondgör han sig över att man berövade presidenten den verkställande makten utan att tydligt nog lägga den i händerna på någon annan.

Men de facto ökade grundlagsreformen 2000 statsministerns makt – indirekt och principiellt därmed också riksdagens eftersom statsministern agerar i kapacitet av riksdagens förtroende.

Icke så i Wahlroos värld. Där är statsministern en primus inter pares (främst bland jämlikar) i det kollegiala organet regeringen.

Koalitionsregeringarna hindrar statsministern att agera kraftfullt. Statsministerns politiska energi måste satsas på att hålla ihop regeringen.

Wahlroos menar att grundlagen har skapat ett effektivitetsproblem.

Lägg till detta att grundlagen redan 1995 försågs med en räcka ekonomiska, sociala och utbildningsmässiga rättigheter som är vagt definierade och som gör det möjligt för grundlagsutskottet att bromsa nödvändiga reformer.

Det här har skapat den konstitutionella välfärdsstaten Finland – som lider av funktionsstörningar.

Så långt Wahlroos.

Några invändningar.

Grundlagsutskottets – som det i dag ser ut – ökade makt beror på att vi har en regeringskultur där ett lagstiftningsmässigt lättsinne gör sig gällande,

Regeringen Sipiläs metod i vårdreformen – vårdreformerna är en bättre term – har varit att agera som om demokratins kontrollinstanser inte fanns.

När grundlagsutskottet har satt ned foten har det skapat en ryckighet och – vad värre är – en brist på medborgarinsikt som vid det här laget är besvärande total.

Man kan ställa två krav på demokratin. Den ska leverera, förmå fatta beslut, och verkställa dem.

Men det ska ske under beslutsformer som är legitima, det vill säga väljarna ska kunna känna att politiken har ett berättigande. De ska gärna också kunna hänga med i svängarna. För vårdreformens del är det elementet totalt eliminerat.

Men det är inte ett konstitutionellt problem.

Skåpsupandet började dessutom redan under regeringen Katainen. Vi minns hur hans ansvariga vårdminister Susanna Huovinen 2015 förklarade att eventuella misstag – "kardinalfel" – kan korrigeras senare.

Man kan förstås hävda att denna tvivelaktiga politiska kultur beror på att grundlagen 2000 gick för långt – och det är alltså det som är Wahlroos huvudpoäng.

Men också med en inrikespolitiskt stark president skulle grundlagen stå där med sina krav.

Jojo, hör jag Wahlroos säga, men det beror ju på att vi stuvade in en massa ovidkommande rättigheter i grundlagen.

Utan dem skulle beslutsfattandet vara så mycket effektivare.

Men nu är inte Finlands regering och Nordeas styrelse identiska eller ens snarlika enheter.

Till politikens särart hör att majoriteten måste beakta minoriteten.

Det tvingar fram kompromisser som i och för sig reducerar effektiviteten men tryggar en acceptans – om regeringen respekterar grundlagen.

Sipilä & Co har förhållit sig lättsinnigt till grundlagen och dessa principer.

Det är alltså Sipiläs politiska metod som tillfälligt har förstorat grundlagsutskottets betydelse.

Grundlagens önskebrunn av rättigheter är normalt inget hinder för en stark regeringspolitik.

Man kan till och med hävda att grundlagen och koalitionskulturen är ägnade att tvinga regeringarna till en ansvarsfull politik.

Till kompromisser. Och detta är viktigt:

Att Saml får valfrihet och Centern landskapen är inte resultat av kompromisser eller statskonst.

Det står för ren och skär kohandel.

För en miserabel politisk kultur.

Konstitutionen står ovanom detta och behöver inte känna någon skuld – liksom inte heller grundlagsutskottet.

Att backa bandet och återskapa en stark presidentmakt vore en fatal återgång till en ännu värre politisk kultur.

Försök få syn på det principiella i denna serie val:

2018 presidentval.

2019 riksdagsval. Presidenten skulle i Wahlroos modell utse regeringsbildare (statsminister).

2022 riksdagsval och presidenten agerar ännu en gång – utan att väljarna har fått reagera på gången innan, eftersom:

Först 2024 presidentval.

2024 kan i och för sig Niinistö inte längre ställa upp. Men det principiella kvarstår. Liknande valupplägg ligger framför oss.

Wahlroos pamflett är läsvärd som intellektuell gymnastik.

Men skallet ljuder under fel träd.

Torbjörn Kevin

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33