Vid Nazitysklands invasion av Polen och den efterföljande krigsförklaringen av Storbritannien och Frankrike stod pianisten Myra Hess (1890–1965) vid ett vägskäl. En längre konsertresa till USA var på kommande, men att överge Storbritannien i nationens ödesstund kändes fel. I London blev konserter och andra publika tillställningar snabbt sällsynta, men samtidigt som Nationalgalleriets värdefulla tavlor transporterades till säkrare orter fick Myra Hess en idé. Kunde inte galleriet nyttjas för dagliga konserter för den breda allmänheten, som säkerligen hungrade efter kulturella upplevelser? Kanske kunde galleriet omvandlas till en fristad där publiken och musikerna för stunden kunde glömma den grymma verklighet Europa hamnat i?
Initiativet välkomnades omedelbart, och inte mindre än ett drygt tusental dök upp och köade inför den första konserten i oktober 1939. I sex och ett halvt år anordnades konserter från måndag till fredag, med repriseringar flera dagar i veckan och en sammantagen publik på över 800 000 personer. Inträdet låg på en shilling och det symboliska arvodet om fem guineas var lika stort för nykomlingar som etablerade artister. Snart kom också finansiellt stöd från USA och Kanada, och därtill donationer från välkända musikpersonligheter som Rachmaninov, Toscanini, Koussevitskij och många andra.
ANDRA LÄSER
