Krönika: Midsommar, min älskling – vi måste inget

Vi lever i ett instabilt förhållande, Midsommar och jag. Vi vet liksom inte riktigt var vi ska ha varandra. Kanske möttes vi inte under tillräckligt romantiska omständigheter? Det började helt enkelt aldrig med den där pirriga känslan av att inte kunna leva utan varandra. Allt var på något vis mer vardagligt än så – att den andra alltid har funnits, alltid finns. Ibland tänker jag att jag kanske borde anstränga mig lite extra för att vårt förhållande ska glöda lite mer.

Jag tror vi har börjat betrakta varandra genom förvrängda linser. Jag vet ju vad Midsommar kräver, det kan jag se på hur andra har det. Så här är det: Det ska vara skärgårdsstuga, stuga på land, stuga vid sjö eller stuga i skog. Bastu på stugan. Brunn på stugan. Vedklyvning på stugan. Släktkalas på stugan. Släktgräl på stugan (snälla slå inte ihjäl någon i år, det är bara tre dagar högst). Före allt detta: bil till stugan, bilköer till färjan till stugan. Före detta: packning på rätt sätt med vattendunkar, ölbackar, frysklampar, sololja, brännolja, läppstift, tändstift, korv, fisk och regnkläder. Yllesockor.

Midsommar är ju en lynnig en, en som folk står ut med oberoende av om det är rasande oväder eller totalt bländade solsken på gång. Omgivningen anpassar sig, vill genuint göra det bästa av den här gemensamma stunden – också när Midsommar är så sur att åskmullret hänger i luften redan vid lunch. Då gör folk det som ska göras i detta förhållande – ignorerar lynnigheten, reser majstången, knäpper på potatiskastrullen, slänger korven på grillen och häller upp en snaps. Skål, du ljusa, skira, ljuva, som vi alla väntat på att få möta igen, hur du än beter dig.