Teaterrecension: Rasmus Slätis känsliga idéhistoriska minnesbetraktelse känns som ett förtroende

Rasmus Slätis In memoriam-föreställning om sin bortgångne far är en avskalad och känslig betraktelse över gränser, mellan kropp och själ, när och fjärran, det objektiva och det subjektiva.

Med sinnrik inverterad akustik använder Rasmus Slätis sin pappas gamla, dekonstruerade trombon för att hålla en minnesmässa i miniatyr.
11.11.2022 14:36 UPPDATERAD 15.11.2022 12:58

Teater

Gräns/Hermes
Av Karolina Ginman, Joonas Leppänen, Fabian Nyberg och Rasmus Slätis.
Text, koncept och på scen: Rasmus Slätis; scenkomposition och koreografi: Karolina Ginman; dramaturgi: Rasmus Slätis och Karolina Ginman; rums- och ljusplanering Fabian Nyberg; musik Joonas Leppänen; ljudplanering Karolina Ginman och Juri Jänis.
Gästspel på Viirus 10.11.
Rasmus Slätis föreställning Gräns/Hermes inleds på ett enkelt, avslappnat och opretentiöst sätt av Slätis själv, som agerar inkastare och personligen hälsar alla välkomna. Sedan övergår han utan vidare krusiduller i första delen av föreställningen, ett slags monolog med drag av föreläsning. Han beskriver hur hans älskade pappa, en livsnjutare med fäbless för att föreviga bitar ur verkligheten med sin filmkamera, gick bort i cancer precis innan covid-pandemin.
Slätis, som då bodde utomlands, flyttade tillbaka till Finland och in i sitt barndomshem, där han sorterade igenom faderns saker och övertog vissa av dem: en mobiltelefon med bättre kamera lämpad för filmning, ett blåsinstrument fortfarande impregnerat av saliven från mångårigt, entusiastiskt musicerande.

ANDRA LÄSER