Teaterrecension: Rasmus Slätis känsliga idéhistoriska minnesbetraktelse känns som ett förtroende

Rasmus Slätis föreställning Gräns/Hermes inleds på ett enkelt, avslappnat och opretentiöst sätt av Slätis själv, som agerar inkastare och personligen hälsar alla välkomna. Sedan övergår han utan vidare krusiduller i första delen av föreställningen, ett slags monolog med drag av föreläsning. Han beskriver hur hans älskade pappa, en livsnjutare med fäbless för att föreviga bitar ur verkligheten med sin filmkamera, gick bort i cancer precis innan covid-pandemin.

Slätis, som då bodde utomlands, flyttade tillbaka till Finland och in i sitt barndomshem, där han sorterade igenom faderns saker och övertog vissa av dem: en mobiltelefon med bättre kamera lämpad för filmning, ett blåsinstrument fortfarande impregnerat av saliven från mångårigt, entusiastiskt musicerande.