I våras intervjuades en ung kvinnlig pianiststuderande från Sibelius-Akademin i ett program i Yle Radio 1. Den likaså kvinnliga intervjuaren frågade om eventuella kvinnliga pianistideal. Svaret kom omedelbart: ”Martha Argerich!” Intervjun fortsatte: ”Inte någon annan..?” Svaret gjorde mig bestört: ”Nej, inte kommer jag nu spontant på någon annan.” Oförberedd kunde jag själv berätta i över en timme om hänförande kvinnliga pianister jag hört genom åren. Nedan en förstahjälpsexposé över betydande kvinnliga pianister.
Martha Argerich (1941–) har på något vis blivit sinnebilden för en framgångsrik kvinnlig pianovirtuos. Hennes flyhänta skalor är nästan spökligt lättflytande, hon är imponerande i alla slags omöjligt svåra stycken. Jag hörde henne en gång i Londons Royal Festival Hall, då hon spelade Ravels G-durkonsert. Min dåvarande pianolärare Maria Curcio-Diamand (se nedan) tog mig med när hon skulle hälsa på sin tidigare elev. Argerich visade sig vara ännu kraftigare och mer storvuxen än jag hade tänkt mig. När vi gick ut kommenterade Curcio-Diamand, som knöt ihop sin högra näve: ”She plays like a man…!”
Cristina Ortiz (1950–) inspelningar av landsmannen Heitor Villa-Lobos fem pianokonserter är närmast kanoniska. Hon tacklar halvmoderna motoriska stycken med sydamerikansk frenesi, bland annat de båda pianokonserterna av Sjostakovitj, som hon förevigat i en berömd inspelning (EMI) med Bournemouth Symphony Orchestra och Paavo Berglund.
ANDRA LÄSER
