Jussi Halla-aho spelar dubbelspel och väntar

Sannfinländarnas framgång i opinionsmätningen får skjuts av SDP:s och Centerns famlande i träsket, men samtidigt tycks folk köpa Sannfinländarnas dubbelspel med hull och hår.

Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho.

Medan fokus är på de sprattlande regeringspartierna SDP och Centern ger Sannfinländarna sken av att bara vänta och kasta in brandfacklor – nu senast om Posten.

Om Sannfinländarna själva är fågel eller fisk tycks inte spela någon roll. Deras program utlovar nedskärningar, uttrycker oro för skulder och landets försörjningsbörda, men underskottet i deras egen skuggbudget är 1,8 miljarder, alltså nästan lika stort som regeringens. Det är oklart var de vill skära i samhällsservicen då allt fler blir äldre – bara bistånd, invandring och integration upprepas som sparmål, eller avgifter till EU som knappast rubbas. Arbetskraftspolitiken går ut på att skärpa prövningen för utländsk arbetskraft, medan nativiteten sjunker. Klimatåtgärder rör de inte med en lång pinne.

Postepisoden har belyst en sak också om Sannfinländarna: De söker framgång genom att ta avstånd från alla andra. De vägrade gå med i interpellationen om Posten tillsammans med Samlingspartiet.

– Det handlar inte bara om Antti Rinnes oärlighet. Det handlar också om att pressa ner löner och skapa en låglönemarknad, vilket Samlingspartiet tycks driva med samma iver som SDP (och resten av regeringen). Därför agerar Sannfinländarna självständigt, förklarar Jussi Halla-aho på Twitter.

Partiet vill undvika beröring med Samlingspartiet, men dessutom framstå som påvligare än påven – i det här fallet den fackliga vänstern – i att försvara lågavlönades arbetsvillkor.

Många noterade direkt att Sannfinländarna satt med i Juha Sipiläs regering 2015-17. Det är relevant, eftersom reformerna i Posten började då. Våren 2017 protesterade postanställda mot att man använde inhyrd arbetskraft från SOL med billigare arbetsvillkor, och på sommaren flyttade Posten över 2 000 tidningsutdelare till dotterbolaget Posti Palvelut. Det var Sipiläs regering som ansvarade för ägarstyrningen då dessa planerades, fram till sommaren 2017 med Sannfinländarna med i båten.

Halla-ahos motargument är ”själv har jag aldrig suttit i regeringen”, och ”Orpo och Rinne har konstaterat att vi är som ett helt annat parti nu”. Till hans undsättning kommer anhängare som upprepar det.

Det som Halla-aho implicerar vore omöjligt om det gällde vilket annat parti som helst. Alla har bytt ministrar eller partiledare. Även om alla byttes ut skulle inte hela riksdagsgruppen, partifältet och alla partiorganen kunna drabbas av sådan kollektiv minnesförlust.

Riksdagsgrupperna och partiorganen godkänner regeringens program, och riksdagsgrupperna möts därefter minst varje torsdag. Med i maskineriet finns kanslipersonal och assistenter.

En stor del av Sannfinländarnas nuvarande riksdagsgrupp satt även som regeringsparti i riksdagen. Vi har Juho Eerola, Ritva Elomaa, Olli Immonen, Arja Juvonen, Toimi Kankaanniemi, Rami Lehto, Leena Meri, Jani Mäkelä, Mika Niikko, Tom Packalén, Jari Ronkainen, Sami Savio, Ville Tavio, Ville Vähämäki – och sen finns ledamot Riikka Slunga-Poutsalo, som var partisekreterare från 2013, och ledamot Riikka Purra som jobbade på kansliet som politisk planerare från 2016. Nuvarande ledamot Sakari Puisto och kansliarbetaren Matti Putkonen satt med i regeringsförhandlingarna.

Dessa har enligt Halla-ahos logik inte haft någonting att göra med regeringen 2015-17 – eller så har de sovit på sin post. Tala om att slänga folk under bussen.

ANDRA LÄSER