Krönika: I poesiantologin och anhöriggruppen stöttar ryssar och ukrainare varandra

Mitt i mina bestyr med min demenssjuka mamma i Sankt Petersburg dunsar en bok ner i vår brevlåda.

Boken heter Gor’kaja med’ eller Bitter brons. Det är en antologi med antikrigspoesi av sextiosju ryskspråkiga poeter från elva länder. Initiativtagaren och redaktören är Aleksandr Frolov som jag känner sedan länge. Också några andra bekanta från Sankt Petersburgs författarförbund är med. Pärmen som utformats av Gennadij Karabinskij för tankarna till Albrecht Dürers träsnitt med motiv från Apokalypsen som jag råkade se på en utställning på Eremitaget den 24 februari. Många invånare i S:t Petersburg såg dessa träsnitt samtidigt som jag, många har samma minnen av denna ödesdigra dag.

Det var i mars som Frolov började planera sin gränsöverskridande antologi. Efter första chocken insåg han att poeter inte kan bara stå handfallna, de måste göra sin sak. Trots att deras möjligheter att påverka inte är så stora kan de ändå göra skillnad. Antologin inleds med ett citat av Osip Mandelstam, från hans pacifistiska dikt Okänd soldat (1937): ”Aortorna fylls med blod/Och viskningar hörs i leden: Jag föddes nittiofyra/ Jag föddes nittiotvå …”