Podcastrecension: Varför är vi så fascinerade av unga döda kvinnor?

Marko Niemi, med 25 års erfarenhet av kriminaljournalistik på Yle, har gjort en utmärkt krimpoddserie som heter Viimeinen johtolanka. I den senaste säsongen nu i maj fick han dessutom en person att berätta nya fakta som möjligen kan leda till att ett 35 år gammal fall kan lösas.

Sjuttonåriga Sari Liinaharja försvann i Tammela i februari 1987.

KRIMINALPODCAST

Viimeinen johtolanka

4 säsonger på totalt 24 avsnitt på Yle Areena (alla delar lyssnade).
Redaktör: Marko Niemi. Manus: Marko Niemi, Heikki Soini. Ljudplanering och editering: Jukka Herva.
I utkanten av min barndoms fantasilandskap fanns skräckmarkerna där unga kvinnor hittades mördade, ortnamn som Isojoki, Tulilahti, Bodom. Sen blev jag vuxen och läste om Susanne Lindholm, Seija Kekkonen och Onerva Ketola som 1976, 1980 respektive 1981 nästan hunnit hem från nattklubb, firmajulfest eller krogkväll men mördats i det egna höghusets källare i Kottby, Gårdsbacka, Böle.
Och därefter de tre tonårsflickorna som försvann: sjuttonåriga Sari Liinaharja i Tammela 1987 (hittades död ett halvår senare), femtonåriga Piia Ristikankare i Pikis 1988 och sextonåriga Raisa Räsänen i Tammerfors 1999 (fortfarande försvunna).
Samtliga fall är olösta, gyllene reprisfavoriter i medierna och på internets olika tillhåll för amatörkriminologer.

Kvinnolik i källare

Niemi har nitiskt arbetat sig genom det som finns att läsa om de tre källarmorden samt om Liinaharja, Ristikankare och Räisänen. Han har intervjuat poliser, vittnen och anhöriga, och bemödat sig om att beskriva särskilt det tre tonårsflickornas liv och personligheter. I fallet Liinaharja har han rent av fått ett vittne att berätta något nytt som kan leda polisen vidare.
Niemi ägnar särskild omsorg åt att ge en bild av de tre tonåriga brottsoffrens liv fram till försvinnandet, och det gör serien så stark att jag varnar känsliga lyssnare – det igenkännliga, inte det extraordinärt märkliga, är det stoff mardrömmar vävs av.
Räisänen och Liinaharja var vanliga tjejer som just höll på att rebelliskt bryta sig ut ur livet som familjeflickor, inte utan friktion och en del alkohol – men det fanns inget i deras förehavanden som inte lika gärna kunde ha planat ut mot ett lugnt vuxenliv. Om inte.

De anhörigas sorg

Ohyggligt sorgliga är avsnitten där de försvunnas anhöriga kommenterar det skedda decennier efteråt. Liinaharjas syster berättar om hur familjemedlemmarna förlorade kontakten med varandra och slungades ut i ensam sorg. Mycket plågsamt att tänka på är lilla Piia Ristikankares öde. Stigmatiserad av mammas alkoholism och av att familjen var Jehovas vittnen, mobbad i skolan, med ansvar för småsyskonen hemma efter föräldrarnas separation försvann hon just när de rörande dagboksanteckningarna började handla om möjliga vägar ut ur en ganska eländig barndom; utsikten mot en ny skola, nya förtjusningar, nya friheter utanför hembyns fördömande blickar.
I delen om Raisa Räisänens försvinnande reflekterar Niemi över varför just hennes fall fått så mycket publicitet genom åren, och varför det fortfarande sysselsätter så mångas fantasi. Krasst utryckt; varför blir vissa brottsoffer mediafavoriter, varför triggar de känslor av medlidande och fasa på ett sätt som attraherar uppmärksamhet och spekulation i decennium efter decennium?
I delen om Raisa Räisänens försvinnande reflekterar Niemi över varför just hennes fall fått så mycket publicitet genom åren, och varför det fortfarande sysselsätter så mångas fantasi. Krasst utryckt; varför blir vissa brottsoffer mediafavoriter, varför triggar de känslor av med- lidande och fasa på ett sätt som attraherar uppmärksamhet och spekulation i decennium efter decennium?
Niemi hänvisar till ”missing white woman syndrome”, myntat av den amerikanska forskaren Sheri Parks. Det handlar om att inte bara medier utan också myndigheter tenderar att ta ”vita försvunna kvinnor” på större allvar än icke-vita. Det här är inte, konstaterar Niemi, direkt utläsbart i finländsk statistik och polispraxis, men hos oss kan vi tala om ”missing pretty girl syndrome” – att en ung vacker kvinna som försvinner eller utsätts för brott drar till sig mera medial uppmärksamhet än andra brottsoffer.

Mannen det typiska offret

Utan att relativisera ångesten och fasan i de fall Niemi fördjupat sig i, vill jag påminna om hur atypiska de är i den dystra finska brottsstatistiken.
Men hur skulle det vara med en krimpodd som verkligen fördjupar sig i statistiskt typiska finska dråp- och mordoffers liv och död? Enligt en utredning publicerad 2020 av Martti Lehti vid institutionen för kriminologi och rättspolitik vid Helsingfors universitet var det vanligaste offret under perioden 2010–2018 (43 procent) en man som dödades av en vän eller bekant. 17 procent av offren var kvinnor dödade av sin partner, 10 procent av offren var män som dödades av någon okänd.
Oftast handlar finska brott mot liv alltså om män som känner varandra och slår ihjäl varandra i fyllan. Men varför är det så svårt att göra det här till en berättelse som rör våra hjärtan, trots att fallen i sin tragik inte står kvinnomorden efter? En kvinna som dödas av en man hon inte känner är på ett hemskt sätt utbytbar mot en annan kvinna på samma plats, i ett slumpmässigt men katastrofalt möte med okänd gärningsman. I flertalet finländska brott mot liv finns däremot ofta en gastkramande determinism som fört gärningsman och offer ihop.

Sårbarheten är kvinnlig

Och hur är det med alla de unga män som i fyllan kommit bort (gått bort sig i skogen, ramlat i havet från Sverigebåten eller vid en kajkant?)
Kulturforskaren Anna-Kaisa Koistinen, som Niemi intervjuar i ett av avsnitten om Raisa Räisänen, konstaterar att vårt intresse för kvinnor som offer har att göra med att sårbarheten i vår kultur är könad – som kvinnlig. I mäns liv däremot ses våld som något naturligt.
För både producenter och konsumenter av kriminaljournalistik/true crime verkar det – oavsiktligt, oreflekterat – leda till att när det handlar om männen, dessa livets krigare från vaggan till graven, är man beredd att räkna med ett visst svinn.

Berätta även om männen!

Det här gäller naturligtvis inte de anhöriga till manliga brottsoffer och försvunna. Jag skulle gärna se att den mycket kunniga och på ett osentimentalt sätt empatiska Marko Niemi härnäst skulle ta sig an några av de här mindre attraktiva fallen. Killar, farbröder, män, gubbar som dödats eller försvunnit, och deras systrar, mammor, pappor och partner som lever med den sorgen och skräcken utan slut.
I väntan på det kan jag tipsa om två böcker. Hanneriina Moisseinens gripande seriealbum Isä (2017) handlar om hennes far som oförklarligt försvann under en veckoslutskurs med sina kolleger i skärgården, och hur hon och hennes mamma måste ta sig vidare i ovisshet och sorg.
Eeva Soivio, vars artonåriga storebror Juha försvann på en kryssning med M/S Fennia 1989, skrev monologpjäsen Mustarastas – eli kadonnut veli, som sattes upp på Kom-teatern för fem år sedan. Den omarbetades till en bok med samma namn och utkom 2020.
ANDRA LÄSER