Suggestivt förvridna musikaliska drömmar

Estland och Island firades på RSO:s fredagskonsert.

Anna-Maria Helsing.

Radions symfoniorkester i Musikhuset 12.10. Dirigent: Anna-Maria Helsing. Solist: Arto Noras, cello. Reinvere, Prokofjev, Thorvaldsdóttir, Dvorák.

Man kan inte beskylla RSO och dess gästande dirigent, Anna-Maria Helsing, för konventionellt programtänkande under första halvan av fredagskonserten, som tillägnades Estlands och Islands 100 år. Visst var det, hur skojigt det än hade varit att höra något av Eduard Tubins eller Jón Leifs centrala verk, på sin plats att presentera två av ländernas främsta nu levande tonsättare.
Den sedan länge i Berlin verkande Jüri Reinvere (f. 1971) – som studerat vid Sibelius-Akademin och, intressant nog, hör till Finlands tonsättare rf – var personlig vän med Ingmar Bergman och det i februari i år i Göteborg uruppförda, till Bergmans 100-årsfirande beställda, orkesterstycket Through a Lens Darkly är även ett slags musikaliskt hommage till Bergman och då inte minst mästerverket Såsom i en spegel.
Reinvere beskriver stycket som ett psykologiskt narrativ och den hågade kan roa sig med att söka beröringspunkter med Bergmans filmer – börjandes med celestans imiterande av speldosan i Fanny och Alexander – även om det inte varit huvudsaken för Reinvere. Rent musikaliskt handlar det om ett slags suggestiv impressionistiskt färgad expressionism, vars enda tillkortakommande är en viss anonymitet vad själva den musikaliska substansen beträffar.
Prokofjevs ungdomsverk Rêves är i sin tur ett nog så flott klingande hommage till Skrjabin – upphovsmannen är så gott som omöjlig att identifiera om man inte känner stycket – och det var en ypperlig idé att låta den drömska texturen övergå direkt i Anna Thorvaldsdóttirs (f. 1977) tondikt Dreaming (2008), vars titel är det fascinerande styckets enda konventionella eftergift.

Själsliga naturupplevelser

Thorvaldsdóttir är starkt påverkad av hemlandets natur – vilken isländsk tonsättare kan väl undgå den inspirationskällan – men här är det passande nog snarast en inre, själslig natur, som återspeglas enligt drömmens förvridna logik.
Thorvaldsdóttirs orkestrering är extremt raffinerad – tanken går mer än en gång osökt till Lotta Wennäkoski – och speciellt fascinerande är den aleatoriskt avfattade epilogen, där de starkt visuella elementen fragmentiseras tills blott en ensam, förvirrad cello (superbt trakterad av Tomas Nuñez-Garcés) återstår.
Kanske var det på sin plats med en publikfavorit efter den mestadels i slow motion framglidande inledningshalvan, och lyckligtvis hör Dvoráks cellokonsert till de mest slitstarka av de kanoniserade solokonserterna. Det är ett stycke som Arto Noras kan spela i sömnen, men han inympade en avsevärd portion fräsch agogik och tolkningsmässig visdom i den så bekanta solostämman.
Noras tog sig en hel del tempomässiga friheter och gjorde inte alltid livet lätt för Helsing på podiet, men hon var mestadels på alerten och följde solisten med föredömlig reaktionssnabbhet. RSO-musikerna visade igen en gång med eftertryck hur hemma man är i samtidsestetiken och presterade genomgående ett sensitivt och precist spel.
ANDRA LÄSER