Nyckeln blev kvar i barndomshemmet

Storasyster Olivia är mammas flicka, berättarjaget Elvira pappas, men pappa är sällan hemma, så Elvira är ofta utlämnad åt sig själv. Det är utgångsläget i romanen Inget har hänt, Ann-Sofi Carlssons skildring av Elviras uppväxt och vuxenblivande, som rullas upp för oss i ett femtiotal onumrerade kapitel, trevligt berättade och med många igenkänningsfaktorer.

År 2013 vann Carlsson (f. 1975) första pris i Solveig von Schoultz-tävlingen för sin novell ”Jag springer längs ån”. Två år senare debuterade hon med novellsamlingen Jag undrar hur det känns att falla fritt. Inget har hänt är också som ett slags novellsamling, kapitlen kan läsas som fristående, något vaga tablåer i en undanglidande helhet.

Just detta, att helheten är undanglidande, oförlöst, är ett av romanens problem. Men också delarna är problematiska. Det är som om Carlsson hade försökt sig på något som inte riktigt fungerar, ett distanserat grepp där vardagliga detaljer och sysslor beskrivs men väsentligheterna utelämnas. Här finns antydningar om konflikter mellan berättarjaget och hennes mor och storasyster, men de förblir antydningar.

Man kan kanske förstå Elvira som en försiktig iakttagare, ställd utanför, oförmögen att finna en förankring i vuxenlivet. Nyckeln blev kvar i barndomshemmet, i familjekonstellationen, som om den bjöd på en gåta omöjlig att lösa. Att Elvira börjar tala om familjens hus vid inträdesförhöret i psykologi, och inte lyckas komma in, är kanske betecknande.

Vi får, särskilt mot slutet, små glimtar av ett olyckligt äktenskap, ekonomiska svårigheter, impulser av ilska mot och mellan föräldrarna, en allmän brist på kommunikation. Men inte mycket mer. Resten är vardagsbestyr, ibland sinnligt beskrivna, ofta intetsägande, och minnen, skildrade med värme, men ofta förlorande sig i trivialiteter. Att ”inget har hänt” ska förstås tolkas som att mycket har hänt, men vad som hänt får vi aldrig veta.