Barnanhöriga och unga omsorgsgivare är i Finland en osynlig grupp som vi behöver lära oss att känna igen bättre. Vi behöver även tidiga stödåtgärder, information om möjligheter till stöd och öppen diskussion om psykisk hälsa.
Psykisk ohälsa har ökat under coronatiden så att vi kan tala om en mental hälsokris. Även i normala förhållanden är psykisk ohälsa vanligt: nästan hälften av finländarna har psykiska symtom någon gång under sitt liv. Uppskattningsvis bor 25 procent av barn och unga i familjer, där någon förälder har psykisk ohälsa.
Med sjukdomen följer påfrestande känslor och situationen är ofta väldigt betungande för de anhöriga. För barn och unga kan förändringarna och uppträdandet som psykisk ohälsa medför vara väldigt skrämmande, speciellt om det berör den egna föräldern. Om familjen blir utan stöd kan förälderns psykiska sjukdom ha allvarliga konsekvenser. Vi vet att mentala problem har en tendens att överföras till nästa generation. Över hälften av barnen till deprimerade föräldrar insjuknar själva, oftast innan de fyllt 25 år. Ofta leder sjukdomen till ensamhet, avbrutna studier, långa sjukskrivningar och sjukpensionering. Vi vet också att en förälders självmord tredubblar risken för självmord hos barnet.
Om man inte får vård för sjukdomen tvingas de anhöriga att ta oskäligt mycket ansvar för den sjuka och för familjens vardag. Det här påverkar deras eget välbefinnande: forskning visar att nästan hälften av de som har en anhörig med psykisk ohälsa är i riskgruppen för att själv insjukna psykiskt. Speciellt stor är oron för barn och unga.
När det är besvärligt hemma kan barnet eller ungdomen bli en osynlig omsorgsgivare som försummar sina egna behov. Om problemen blir långvariga kan barnet eller ungdomen ta på sig omsorgen om sin sjuka förälder och familjens vardag. Sådant som egentligen skulle vara de vuxnas uppgift. I värsta fall kan barnet bli närståendevårdare för sin förälder. Så får det inte vara.
Ofta tiger man om en familjemedlems psykiska ohälsa. Man är rädd för andras attityder, för att bli diskriminerad, för att särbehandlas och för att stigmatiseras. Barnen och ungdomarna kan också vara rädda för hur det skall gå med familjen om familjens situation avslöjas. När barnet eller ungdomen tiger angående sin närståendes psykiska ohälsa och dess inverkan på det egna livet blir hen ensam med sina bekymmer och med en känsla av att inte bli hörd.
Det går att bryta mönster så att den psykiska ohälsan inte går vidare till följande generation. För att bryta mönstren behöver man förmåga att identifiera de anhörigas situation. Dessutom behöver man vid rätt tidpunkt kunna erbjuda lågtröskelstöd till hela familjen. Kunskap underlättar för att identifiera de anhörigas situation och för att förstå alla familjemedlemmar. Ett varmt bemötande, samtal med professionella som belyser helhetssituationen samt gemensamma stödinsatser hjälper familjen att orka. Förutom detta behövs en öppen debatt om psykisk hälsa.
Vem som helst av oss kan drabbas av psykisk ohälsa. Trots detta finns det ännu felaktiga uppfattningar och ett stigma kring psykisk ohälsa. På grund av detta tiger många anhöriga.
Vi ska bryta tystnaden. När allt fler vågar prata om sina psykiska bekymmer, minskar fördomarna och tröskeln att söka hjälp blir lägre. På samma sätt som man kan bryta benet kan också den psykiska hälsan få sig en törn.
Den nationella dagen för anhöriga till personer med psykisk ohälsa, Ilonadagen firas i dag. Vi vill uppmuntra till att våga prata om psykisk hälsa och de bekymmer som psykisk ohälsa medför samt att vid behov söka hjälp.
Pia Hytönen,
verksamhetsledare, Finfami – Centralförbundet för de anhörigas stöd för mentalvården
