Henry Wiklund köpte bostaden på Skatudden där svenska dagens fader en gång bott: ”Jag är lycklig över att kunna gå på historisk parkett”

Wiklund berättar hur han ända sedan början av 2000-talet regelbundet gick på bostadsvisningar. Förhoppningen var att en dag hitta det rätta cityresidenset för den inredning han samlat sedan slutet av 1970-talet. Han letade särskilt efter en bostad i Kronohagen, men fann aldrig det han var ute efter.

En morgon 2017 då han slog upp Helsingin Sanomat förändrades allt som i ett trollslag. Tidningen hade ett veckoslutsreportage om en alldeles särskild våning från slutet av 1800-talet. ”En häpnadsväckande tidsresa till 1890-talet: På Skatudden i Helsingfors säljs ett hem på 300 kvadratmeter i dess ursprungliga glans”, lydde rubriken på artik­eln om den unika våningen med restaurerade takmålningar och rumshöjd på närmare fyra meter.

Genast följande vardag ordnades privat visning.

– Jag behövde inte gå många steg i lägenheten förrän saken var klar. Jag visste att jag äntligen hade funnit det jag letade efter. Det finns inte många sådana här bostäder i Helsingfors. Inom två dygn var överenskommelsen med säljarna träffad.

Sju dekorativa kakelugnar är bevarade. Alla gamla detaljer som var anledningen till att han fick habegär efter våningen är intakta. Invid entrén finns biblioteket med klassiska mahognymöbler, platsbyggda bokhyllor, vackert kakao­bruna väggar och restaurerade originaltakmålningar i ljusbrunt och guld.

Den stora salongen intill är bedårande. Här är färgsättningen ljusare. Kakelugnen är en pärlemorfärgad skapelse och det gustavianska blekgrå möblemanget med ljus klädsel i blåvitt pricken över i:et.

Höjer man blicken mot taket möter ögat små näpna änglar, vindruvor och rankor inramade av en tjock fris med gulddekor. Takmålningen kröns av en pampig kris­tallkrona i äkta rokoko.

Väggarna pryds av tidstypisk konst. Bland porträtten kan nämnas Gustav III jämte hans maka Sofia Magdalena. Ovanför den så kallade badkarssoffan hänger Augustin Ehrensvärd och en oljemålning över hans skapelse, Sveaborg. Här finns också en allegori över slaget vid Svensksund 1790 och en rund relief med 1700-tals skeppskonstruktören Fredrik af Chapman avbildad av Sergel.

På en gustaviansk taburett ligger en liten svart sak som väcker vår nyfikenhet. Vid närmare inspektion framgår att det är en mycket gammal ansiktsmask i siden. Är den äkta? Har den rent av varit med på maskeradbalen där Gustav III mördades, frågar HBL.

– Ja, vem vet, skrattar Wiklund.

– Historia och inredning hör till mina intressen. En viss enhetlighet tycker jag om, säger Wiklund om inredningen i de olika gemaken.

Salongen representerar den gustav­ianska tiden då Sverige och Finland var ett och samma svenska rike.

– Att vi historiskt sett var ett rike är en mycket större sak än vad man ofta kommer att tänka på. Det räcker med att se på kartan. Om vi inte hade haft en gemensam historia med Sverige, hade vi varit en del av Ryssland och sedermera Sovjetunionen.

Som pensionär har Wiklund ägnat mycket tid åt att försöka föra fram Finlands och Sveriges gemensamma förflutna som gjorde att Finland integrerades i den västerländska kulturkretsen och blev ett västerländskt land.

– Jag har haft i bakhuvudet att man borde påminna en bredare allmänhet om det här.

Inför märkesåret, alltså 200-årsminnet av att länderna gick skilda vägar 1809, ordnade Wiklund så att Ostiendiefararen Götheborg kom till Helsingfors och prins Carl Philip landsteg.

I samma veva var Wiklund med och myntade slagordet Två länder en framtid och det skapades bland annat en utställning om ländernas gemensamma historia som tack vare Hanaholmens kulturcentrum ambulerade i olika delar av landet i tio år.

– Satsningarna finansierades helt och hållet av civilsamhället och belastade inte skattebetalarna, påpekar stiftelsemannen Wiklund.

En annan satsning där Wiklund i egenskap av ordförande för Samfundet Ehrensvärd var pådrivande, var Augustin Ehrensvärds 300-årsjubileum. Ehrensvärd planerade sjöfästningarna utanför Helsingfors och Lovisa till Sveriges och den östra riksdelens försvar. Ehrensvärd utförde sitt livsverk övertygad om att östra riksdelen var en jämbördig del av det svenska riket och ansåg att Finlands försvarsberedskap var hela rikets angelägenhet.

Efter att industrimannen Tankmar Horn och professorn i historia Henrik Meinander i en intervju för HBL för drygt tio år sedan, påpekade att Helsingfors hade så många ryska monument, men inte ett enda som symboliserade den svenska tiden, började Wiklund dra i olika trådar. Resultatet finns i dag att skåda framför Svenska Teatern i Helsingfors i Eva Langes skulptur Tro, Hopp, Kärlek. På andra sidan havet, på Engelbrektsplan i Stockholm finns Marja Kanervos verk År Tal.

Wiklund gläds över det smidiga samarbetet med alla inblandade såsom Hanaholmen, huvudstäderna  och ambassaderna.

– Också den här satsningen bekostades av fonder och företag, säger stiftelsemannen Wiklund.

Då Wiklund förvärvade bostaden på Skatudden blev han omedelbart invald i husbolagets styrelse. Historieintresserad som han är, hörde han sig för om husets förflutna, men det visade sig vara ett relativt okänt kapitel. Husbolaget hade funderat på att en historik vore på sin plats, men inte kommit till skott. Efter Wiklunds inträde i styrelsen gjorde man slag i saken och tidigare i höstas utkom boken Enen – en tidsresa på Skatudden, redigerad av husbolagets delägare, konsthistorikern Iris Helkama och utgiven av Finska Litteratursällskapet.

Då arbetet med historiken kommer i gång, står det klart vilka de första ägarna och invånarna var. Vid ett styrelsemöte framgår det att dåvarande politieborgmästaren Elias Öhman, alltså Juhana Vartiainens motsvarighet på den tiden, var primus motor bakom husbygget.

Bland de åtta grundarna finns också andra namn som är välbekanta för Wiklund: Axel Lille, juris doktor, journalist, stark svenskhetsman och konstitutionell. Lille (1848–1921) är känd som Svenska folkpartiets och Svenska kulturfondens grundare och instiftare av svenska dagen. Lille var en av initiativtagarna till Svenska litteratursällskapet vars ledamöter Elis Lagerblad och Sigfrid Kullhem likaså hörde till husets första ägare och invånare.

– Då namnen lästes upp, började adrenalinet rusa i mina ådror. Förstås tänkte jag: Vem av husets grundare hade varit innehavare av min lägenhet?

Henry Wiklund behövde inte vänta länge förrän han fick svaret. Tursamt nog hade gamla protokoll och avtal förvarats i källaren hos disponentbyrån Estlander och bland dokumenten fanns en förteckning som svart på vitt visade: Axel Lille var första innehavare till Wiklunds bostad.

– Naturligtvis var jag lycklig. Jag tänkte att det här är historia. Själv har jag suttit i Svenska folkpartiets styrelse, varit ordförande för SFP i Helsingfors och på 70-talet jobbade jag heltid på partiet.

Färgsättningen i matsalen är mörkare än i den gustavianska salongen intill. Väggarna är täckta av halvpaneler i ek som går ton i ton med det ståtliga kassettaket. Ovanför panelerna är väggarna i samma gröna kulör som salens två kakelugnar som är rikligt dekorerade med guldornament.

Väggarna pryds av föremål och målningar väl lämpade för en matsal: Tenntallrikar från 1600- och 1700-talet och guldinramade oljemålningar med motiv som får det att vattnas i munnen, bland annat några stilleben med hummer och ostron. Två stolar i äkta barock har sällskap av ett sidobord i mahogny med en finurlig pjäs: en brännvinssamovar med tre kranar och behållare för tre sorters brännvin på armslängd från det stora ovala matbordet.

I matsalen hänger också en kopia av det porträtt som Albert Edelfelt målade av Lille. På väggen har Lille sällskap av aktieteckningen med husets första åtta ägares underskrifter och ett annat dokument som även bär Lilles signatur: donationsbrevet från den insamling som startades efter att Svenska folkpartiet grundades 1906. Det nya partiet åtog sig uppdraget att ”söka hopbringa en svensk kulturfond, hvars räntemedel skulle komma det svenska bildningsarbetet till godo, dels förmedlat genom bestående organisationer, dels på annat sätt, hvarvid främst hotade svenska bildningsanstalters behof skulle beaktas”.

Dokumenten på väggen är en påminnelse om kopplingarna mellan bostadens första ägare Axel Lille och den nuvarande innehavaren Wiklund som tjänade Svenska litteratursällskapet i ett kvarts sekel och förvaltade sällskapets och Kulturfondens förmögenhet.

– Jag har ett känslomässigt samband med Axel Lille, med Svenska kulturfonden och Svenska litteratursällskapet. De här sakerna är heliga för mig, säger Wiklund och pekar på collaget på väggen.

Ovanför  de inramade dokumenten har Wiklund placerat Axel Lille-medaljen i silver som SFP belönade honom med vid hans pensionering som tack för att Wiklund lyckades mångfaldiga Kulturfondens tillgångar och gjorde fonden god för över en miljard euro.

Utöver Lille och de två ledamöterna i litteratursällskapet, Lagerblad och Kullhem, finns ännu en ytterligare koppling med en av husets första invånare. Idéfadern till Enen, Elias Öhman som bodde på översta våningen, var ordförande för Svenska klubben i Helsingfors 1888–1890. Wiklund var klubb­ordförande 130 år senare.

– Visst är det fantastiskt att kunna ha en koppling till halva gänget som bodde här då huset var nytt. Det måste vara ödet.

Då bostadens unika förflutna uppdagades, bestämde sig Wiklund för att våningen efter honom ska berika Svenska kulturfonden.

Så gör en människa med livslångt engagemang i och för det svenska i Finland.

För att fira den sällsamma historien och ödet har Wiklund bjudit till lunch. Inbjudan är denna gång utfärdad till Lilles efterträdare; SFP:s sittande och tidigare ordförande och partisekreterare har inviterats till ”lunch med surpris”. 

På utsatt tid klockan 12 ringer det på dörren och en efter en anländer partiledarna och partisekreterarna som serveras champagne i biblioteket.

Wiklund berättar om husets tillkomst och avslöjar surprisen, hur han av en slump köpte partiets grundares våning. Ett svagt sus hörs från gästerna.

– Här står vi, inte på historisk mark, utan på historisk parkett. Skål och välkomna!

HBL tar tillfället i akt och frågar Anna-Maja Henriksson vad hon tycker om överraskningen.

– Det är ett fantastiskt sammanträffande. Man känner historiens vingslag. Roligt att han själv inte visste om det. Där ser man, säger Henriksson.