När myten spricker sönder

Nick Cave har aldrig uttryckt en så autentisk smärta som på Skeleton Tree.

Sordinerat. Nick Caves sextonde album är inspelat under tragiska omständigheter i samband med hans sons död.

ROCK

Nick Cave & The Bad Seeds
Skeleton Tree
(Bad Seed/Playground)
När Nick Cave höll på att spela in sitt sextonde album med The Bad Seeds föll hans 15-åriga son Arthur från en klippa i hemstaden Brighton och avled av skadorna. I det skedet stannade arbetet upp, och när han senare beslöt att trots allt fortsätta hade infallsvinkeln naturligt nog förskjutits.
Också om han under tidigare decennier ofta manat fram mörka stämningar har han aldrig uttryckt en så autentisk smärta som på Skeleton Tree. Det finns en stor skönhet och emotionell intensitet i de här sångerna, samtidigt som de – snarare än att bilda någon försoningsprocess – känns som desperata rop i mörkret. ”The phone, the phone, the phone, it rings, the phone, it rings no more”, sjunger han i Girl In Amber, och upprepar sedan gång på gång frasen "and if you want to bleed, don’t breathe”.
Man känner igen hans mörka stämma, men den lite hesa skörheten är ny. De största känslouttrycken framträder nu inte via volymhöjningar utan genom att rösten bryts och nästan försvinner – som i I Need You, då han lägger ut rader som ”nothing really matters, nothing really matters / when the one you love is gone”. Samtidigt har hans tidigare mer narrativt inriktade texter sprängts sönder i disparata fraser, böner och besvärjelser – en poesi som sträcker sig mot det ofattbara. Ibland reciterar han sina rader, ibland viskar han fram orden, ibland sjunger han vackert och rent, och den förkunnande ton man ofta förknippat med honom är helt borta.

Nästan outhärdligt

Det är inte bara gripande utan i vissa lägen nästan outhärdligt att lyssna, för musiken förstärker ytterligare de känslolägen sången förmedlar. Den är sparsmakad, med brutna melodifragment som aldrig formas till några refränger eller ordinära verser, och skiljer sig radikalt från den rottraditionalism och gospelblues som tidigare haft en så viktig roll i Caves produktion: nu handlar det snarare om att skapa suggestiva stämningar med ambientfärgning än om att bygga upp rörelse eller acceleration. I botten vilar några naket sorgmodiga pianoackord, i övrigt ansvarar multiinstrumentalisten Warren Ellis i det stora hela för ljudbilden medan övriga Bad Seeds-musiker enbart agerar i bakgrunden.
En förändring sker i och med den avslutande titellåten, där samtliga instrument träder fram och bygger skivans klimax. ”I called out that nothing is for free / and it’s all right now”, blir Caves upprepade slutord, som en måhända nödvändig besvärjelse.

”Det finns mer paradis i helvetet”

Samtidigt som albumet tillkom gjordes också fullängdsfilmen One More Time With Feeling, om inspelningarna och Caves tankar och sorg. Enligt honom själv för att han i samband med utgivningen inte skulle behöva tala med journalister om sin sons död, utan bara hänvisa till filmen. ”Det finns mer paradis i helvetet än någon har berättat”, säger han i den, och ger utrymme för fria tolkningar.
Det handlar om ett dokument och framför allt en skiva där myten Nick Cave faller sönder, och den sörjande människan träder fram. Skeleton Tree är ett omskakande, vackert och grymt album, ett av hans absolut starkaste under karriären.
ANDRA LÄSER