Genialt? Knappast

Om tio dagar har Donald Trump varit USA:s president i hundra dagar. Resultatet övertygar inte, skriver journalisten Horst Bacia.

De första hundra dagarna i Vita Huset är en måttstock som gällt alla amerikanska presidenter sedan 1933. Då hade Franklin D. Roosevelt lanserat sitt historiska reformprogram New Deal mot den stora depressionen. Donald Trump har tio dagar kvar innan han når den symboliska dagen. Och hittills finns det inte mycket att visa upp som kunde anses som en succé.
Visst, presidenten har försökt med allt möjligt för att driva igenom sina okonventionella vallöften eller för att annullera Barack Obamas arv. Han har också impulsivt ändrat åsikter. Men det är fortfarande svårt att upptäcka koherens, kompetens och konsekvens i Trumps inrikes- och utrikespolitik.
Ändå fick han nyligen beröm från många håll. Presidenten straffade den syriske makthavaren Bashir al-Assad för giftgasattacken i den rebellkontrollerade provinsen Idlib. Över åttio personer, många av dem barn, dödades av nervgasen sarin. Trump bestämde sig för att reagera.
Inte bara John McCain, hans hårdaste kritiker inom det egna partiet, utan också John Kerry, Obamas utrikesminister, och många utländska regeringschefer stödde beslutet.
Trump själv var mycket nöjd. Med barnslig iver berättade han i en tv-intervju att han hade informerat Kinas president Xi Jinping under deras möte i Florida – när ”the most beautiful piece of chocolate cake” serverades som efterrätt – att 59 kryssningsmissiler hade skickats i väg och att alla träffade sitt mål.
”It´s so incredible, it´s brilliant, it´s genius”, tyckte Trump.
Attacken kan ses som en vedergällning. Missilerna som avfyrades från två stridsfartyg i Medelhavet riktades mot ett flygfält, som enligt Pentagon hade använts i bombangreppet med nervgasen. Några flygplan och anläggningar förstördes. Ryssarna som har en bas på flygfältet varnades i förväg.
Efter några dagar startade där syriska flygplan igen och bombkampanjen mot civilbefolkningen fortsatte.
I dag förstår vi bättre att presidentens 59 kryssningsmissiler knappast har ändrat någonting i det blodtörstiga syriska kriget. Attacken gällde enbart användningen av kemiska vapen, förklarade försvarsminister James Mattis.
USA tänker inte gå in i Syrien, framhöll Trump, politiken har inte förändrats: Det egentliga målet är, som tidigare, att utrota terrororganisationen Islamiska Staten.
Till och med Trumps idé, att kunna göra det tillsammans med Ryssland tycks leva kvar. Putin har visserligen fördömt den militära interventionen och förnekar att Assad är ansvarig för giftgasattacken. Men båda sidor påpekar att relationerna är så dåliga att de borde förbättras.
Och Assad? Uppbackad av Ryssland och Iran, håller han fast vid makten. Han vill inte förhandla med rebeller. Ingenting tyder på att Putin skulle tvinga honom att acceptera en politisk lösning som innebär regimens kapitulation.
Trumps nålsticksintervention i Syrien har varken underminerat Assads position eller öppnat en ny chans för diplomatin. Att använda militärt våld – eller hota med det som presidenten nu gör mot Nordkorea – utan att tänka på konsekvenserna är lättsinnigt. Och farligt.

ANDRA LÄSER