Insändare: Hur får vi Helsingfors på rätt spår?

Jag har läst Tore Bäckströms två insändare i HBL (21.9 och 29.9) och har väntat mig en livlig debatt om Helsingfors ekonomiska investeringar för kommunikation i vår stad. Debatten verkar tills vidare dock ha uteblivit.

Jag anser att vi nu befinner oss i ett intressant utvecklingsskede beträffande transport med elbussar.

Spårvagnarna är en hundra år gammal teknik som är otymplig, oflexibel, har mycket oljud, är dyr och investeringskostnaderna är mycket höga. I byggnadsskedet orsakar utbyggnaden av spårvägstrafike n stora olägenheter för invånarna, medan elbussar är mycket miljövänliga, tysta, flexibla och ett billigt alternativ.

Snabbspårvagnarna har plötsligt blivit en ”modefluga”. Ingen vet vad ordet betyder: vilka inbesparingarna blir i restid – handlar det om några sekunder eller minuter. Hur ofta kommer spårvagnarna att köra, hur tätt ligger hållplatserna och varför kallas den ”snabbspårvagn”. Då den kör längs samma spår som övriga spårvagnar kan den inte köra om. Är detta klokt?

Varför Helsingfors stad nu tycks vara ytterst intresserad av snabbspårvagnar tror jag beror på att konsultfirmorna och byggbolagen fort vill komma i gång med dessa stora, lukrativa projekt för att de är rädda att i en mycket snar framtid är elbussarna så tekniskt utvecklade att de snabbt ger stora fördelar, som man i dag inte ännu känner till.

Som vi vet: då det planeras kostar det inte så mycket, men plötsligt blir det mycket dyrare än tänkt på grund av olika orsaker. Ingen politiker eller tjänsteman tar på sig skulden. Den enda instans som alltid får stå för kostnaderna för felplaneringen och felkalkyler är vi skattebetalarna – och ingen annan.

För dylika planer verkar det finnas hur mycket pengar som helst, men som vi vet då det gäller åldrings- och sjukvården samt skolväsendet finns det ytterst lite pengar. Samhällets primära uppgift är att de lagstadgade bestämmelserna uppfylls. Jag vet att många beslut redan är fattade, men jag förstår inte att man inte kan ompröva sina beslut då världen förändras.

Som exempel tar jag Kronbergsbroarna. Den största bron byggs lite som en korkskruv och på grund av att den inte byggs rak uppskattar jag att kostnaderna blir ungefär 50 miljoner euro dyrare – kanske mera. Om man i detta projekt skulle kunna spara 50 miljoner kunde staden anställa 1 000 sjukskötare för ett år. För att åstadkomma en ändring föreslår jag att man nu skapar en hemsida där vi Helsingforsare kunde motsätta oss dessa planer som i stort sett gagnar mest konsulter och byggföretag.

Vi skall nu påverka våra beslutsfattare!

Ralf Nikander, Helsingfors