Jag grät och jag grät

Jag var, för första gången på olidligt länge, befriad från min kropps slappa preferenser och min tankes ängsliga rastlöshet.

Häromveckan gick jag på konsert i Åbo domkyrka och hörde den tyska organisten Elke Völker spela stycken av Bach, Mendelssohn och Wagner.
Så fort orgelmusiken vältrade över mig fick jag tårar i ögonen. Inte av någon religiöst andlig förnimmelse, inte heller av estetiska skäl, utan av lättnad, som om en 17 månader lång behärskning, en lågintensiv men oupphörlig spänning, börjat upplösas. Jag hade tagit mig till kyrkan, jag satt i ett främmande rum med sina egna regler, kyrkbänken var just så obekväm som de alltid är, mobilen var avstängd, tiden för hur länge jag skulle sitta var utmätt för mig av någon annan. Jag var, för första gången på olidligt länge, befriad från min kropps slappa preferenser och min tankes ängsliga rastlöshet.
Jag har varit mycket återhållsam med all exponering för aerosolsmitta under hela pandemin, och förutom att jag läst böcker har mina konstupplevelser nästan enbart varit sådana som datorns skärm kunnat erbjuda. Fysiskt har jag när jag tagit del av dem mest legat i min egen säng. Min koncentrationsförmåga, inte så häv från början, har försämrats oerhört av det här.
Liksom i psykoterapin – också den har jag under hela pandemin fått på distans – är färden till skådeplatsen, sedan rummets tvång, den fysiska inramningen och till slut avklingandet på vägen hem en väsentlig del av konstupplevelsen; dess korsett, dess åtagande. Men aldrig tidigare har jag reflekterat över hur betydelsefullt det här är.
Dagen efter orgelkonserten, redan uppmjukad, såg jag den holländskfödda videokonstnären, kompositören och triathlonisten Guido van der Werves 54 minuter långa film "Nummer veertien, home" på museet för arkeologi och nutidskonst, Aboa Vetus Ars Nova, i Åbo.
I sin film följer van der Werve Chopins hjärtas rutt genom att simma, cykla och springa närmare 1 500 kilometer från Heliga Korsets Kyrka i Warszawa till Père-Lachaise-kyrkogården i Paris. Chopin föddes i Polen men dog och blev begraven i Paris 1849, och hade bett sin syster att hon skulle smuggla hans hjärta till Warszawa och begrava det där, vilket hon gjorde. Van der Werve tillryggalägger alltså hjärtats sträcka i motsatt riktning.
Filmen följer strukturen i van der Werves egen komposition, en själamässa i tre satser och tolv akter. I Chopin-färden inflikas hemlighetsfulla hänvisningar till van der Werves egen biografi, och iakttagelser om Alexander den Stores död i främmande land.
Filmen visas i ett litet rum på museet med fyra ytterst obekväma bänkar, så själv satt jag på golvet. Road, gripen, sublimt uttråkad om vartannat, och hela tiden tårögt tacksam än en gång över att det varit möjligt för mig att promenera längs åstranden i regnet och in på ett museum för att få uppleva det här. Temat var kanske hemlängtan, hemlöshet, hemmahörighet – van der Werve bor i Berlin och i Jämsä – och alltsammans handlade ju dessutom ytterst om fysisk närvaro och kroppsligt utförande.
van der Werves film visas på Aboa Vetus Ars Nova till och med den 26 september, man får bara vara fyra personer i rummet samtidigt, och alla rekommenderas naturligtvis att bära munskydd för sin egen säkerhet och av hänsyn till varandra. Det gjorde jag med glädje, för det är ett mycket, mycket litet pris att betala för att öka säkerheten på evenemang av det här slaget, och jag begriper inte hur man är funtad om man gör bruket av munskydd till en retorisk knäckfråga när man diskuterar hur ett friare liv tillsammans med coronaviruset kunde var möjligt.

ANDRA LÄSER