Hjortdjuren är fästingfabriker

Det är spridningseffekten som bör angripas – man bör minska hjortdjursstammarna radikalt.

Intervjun med professor Dag Nyman i Hufvudstadsbladet den 27 juni måste bemötas. Hans felaktiga påståenden bör korrigeras. Hans nonchalanta kommentarer om borreliapatienter är skamlösa.

År 2014 hade vi 47 fall av TBE, i fjol hade vi 67 fall, varav två dödsfall. Det är en ökning på 30 procent. Det kan gå lika illa detta år. Närmare 8 000 personer insjuknar årligen i borrelia, antalet ökar hela tiden. Enligt professor Thomas Jaenson vid Uppsala universitet ökar borrelia epidemiskt i Europa och Nordamerika till följd av att antalet hjortdjur ökar.

För att reda ut sambandet mellan fästingar och hjortdjur presenterar jag en lista med fakta. I fästingarnas livscykel ingår tre typer av värddjur: 1. gnagare – värdar för fästinglarver, 2. harar, kattor, hundar och människor – värdar för nymfer, samt 3. hjortdjur, kor och hästar - värdar för vuxna fästingar.

Äggen, som fästinghonorna lägger, är smittofria – alltså "rena".

De nykläckta larverna är också smittofria men en del av dem blir smittade vid sitt första blodmål på gnagare (sorkar, möss, näbbmöss) men också ekorrar och fåglar, som kan bära på borreliabakterier.

Efter det första blodmålet utvecklas nymfer. 5-20 procent av nymferna är smittade med borrelia. Nymferna behöver ett större värddjur. Här passar kattor, hundar och harar men också människor in. De infekterade nymferna överför borrelia och TBE och bör plockas bort så fort som möjligt.

Efter det andra blodmålet utvecklas vuxna fästingar. Den vuxna fästinghonan behöver ett medelstort till stort däggdjur som värddjur. Hon behöver ett skrovmål med blod. 15-40 procent av de fullvuxna fästingarna bär på borrelia.

Den fullvuxna fästinghonan, som suger sig full med blod, intar sin "sista måltid". Det är här prof. Nyman har missförstått processen totalt. Honan kommer aldrig mera att söka sig till ett nytt värddjur. Hon är bara ute efter att få i sig mycket blod för att kunna bilda 2 000 ägg per hona. Efter äggläggningen dör honan - hon må sen vara hur borreliafri som helst. Det är irrelevant.

Hjortdjuren fungerar som fästinghonornas mobila äggkläckningsmaskiner. Hjortdjuren har blivit "tamdjur". De är inte längre rädda för människan. De hämtar in fästingarna i våra trädgårdar och när de betar faller äggstinna fästinghonor till marken. Varje rådjur kan bära på 2 000 fästingar per år och varje fästinghona lägger omkring 2 000 ägg. Det blir 4 000 000 fästingar per rådjur per år!

Det är denna spridningseffekt som bör angripas – man bör minska hjortdjursstammarna radikalt.

Enligt professor Jaenson beror 40 procent av alla TBE- och borreliafall i Sverige på rådjur. Med tanke på den kraftiga ökningen av hjortdjur i Finland gäller samma sak hos oss. Om man tar bort hjortdjuren får de vuxna fästinghonorna svårt att hitta värddjur. Följden blir att fästingpopulationen börjar minska och därmed minskar TBE- och borreliainfektionerna.

Om hjortdjuren skjuts bort kan en del andra djur ta över, såsom harar och husdjur (katter och hundar). Kor och hästar, som också bär på fästingar, hålls vanligen på beten relativt långt från våra gårdsplaner. Deras äggstinna fästinghonor faller till marken på betena och där kläcks äggen till larver. Larverna är små och kan inte vandra in till våra gårdsplaner.

Mitt råd om att man, från tidig vår till sen höst, skall fånga alla gnagare, som finns i närheten av huset/sommarhuset, är synnerligen aktuellt. Om vi bryter fästingens livscykel på tre ställen, 1. genom att hålla gnagarpopulationerna nere, 2. genom att hålla gräsmattor korta och slyet borta så att fästingarna torkar bort och 3. genom att förhindra att de förökas via "halvtama" hjortdjur, kommer vi att nå ett bra resultat inom några år.

Fästingen är en parasit. Parasiter vill man bli av med. När man vill bli av med parasiter skall man vända sig till en parasitolog - inte till experter på andra typer av vetenskap.