Insändare: Västnyländska välfärdsområdet saknar handlingsförmåga

debatt
Det västnyländska välfärdsområdets direktör och styrelse har inlett sitt arbete för områdets verksamhet på ett uppseendeväckande ansvarslöst sätt. De har flera gånger flytt sitt tjänsteansvar för de funktionshindrades intressen och försummar sina förpliktelser för att förverkliga den lagstadgade handikappservicen när det gäller färdtjänsten.
Ledningen reser hinder för dessa grupper att kunna anlita färdtjänsten på stadgat sätt och avser att fortsätta med försummelserna även nästa år då ansvaret för färdtjänsten övergått till området. Trots att Regionförvaltningsverket (RFV) genom två digra beslut 2021 anmärkt på det rådande läget i flera av de sex västnyländska kommuner som har gemensam färdtjänst.
Därtill finns nya klagomål hos RFV och då man läser innehållet blir man förfärad hur hårt de funktionshindrade mobbas av de folkvalda beslutsfattarna i berörda kommuner av vilka många även är invalda till välfärdsområdets beslutande organ. Man noterar även att bland dessa beslutsfattare finns flera läkare och vårdare vars etiska nivå rasat i inställningen till de funktionshindrades vitala intressen.
Det är få sektorer som det vore enklare att finna lösningar för än för en fungerande färdtjänst. Alla fakta finns på bordet hur den kan fungera enligt laga ordning.
I vissa kommuner i Västnyland fungerar den med nöd och näppe på vardagar mellan 7 och 17 medan resten av veckan och dygnstiderna är rena kaoset. Lähitaksi och Menevä har ingen kontroll över läget och deras centraler uppger att inga taxin finns att förmedla. Trots att uppgjorda avtal kräver att de ska ha taxi­bilar tillgängliga dygnet runt, men kommunerna bryr inte om att övervaka läget utan är nöjda över att spara kostnader då de mobbade funktionshindrade inte kan få någon taxi. Om det inom ett område finns 270 färdtjänstkunder kan endast tre taxin vara i trafik även mitt på dagen och de kör även FPA-köror och vanlig taxitrafik. Det är självklart att en sådan situation inte har någon möjlighet att fungera.
I Esbo är däremot situationen mycket bättre då avtal finns med 700 bilar och av vilka cirka 50 kör enbart färdtjänst. Där körs över 25 000 resor i månaden av vilka 97 procent förverkligas enligt uppgjorda avtal. Dock finns tidvis även vissa problem i Esbo beroende på att det finns fatala brister i avtalet. Det värsta är att det inte stadgas om ett visst timantal per dag som taxina ska utföra färdtjänstköror utan de kan försumma att vara tillgängliga.
Ett annat problem är att kommunerna upphört att betala för sökresan till kunden vilket drabbar glesbygden hårt för ingen taxi kör gratis 20 eller 40 kilometer till kunden – därmed blir kunderna utan taxi.
Problem är även att det inte finns en minimitaxa per resa på till exempel tolv euro. Nu då ersättningen kan vara bara sex euro finns det många taxin som inte alls tar sådana resor.
Det som även är skrämmande med det västnyländska välfärdsområdets ledning och styrelse i deras mobbningskampanj mot de funktionshindrade är hur de ska klara av att leda ett stort vårdområde. Då de inte klarar av att reda upp en så ytterst enkel sak som att få färdtjänsten att fungera. Utan skjuter upp beslut gång på gång och avser att fortsätta med samma fatala brister även under nästa år i flera västnyländska kommuner.
Direktör Sanna Svahn har gjort en redogörelse över färdtjänsten till styrelsen som gått att läsa på nätet och den visar tydligt att hon helt saknat grepp om vad färdtjänsten ska uppfylla. Speciellt uppseendeväckande är hennes totala avsaknad av insikt i hur den ska kunna fungera i den omfattande glesbygd som finns i Västnyland. Det visar även att hon inte funnit något intresse att höra sakkunnigorgan, som Institutet för hälsa och välfärd THL och RFV, som är de viktigaste behörighetsorganen för att handha regelverket för en fungerande färdtjänst, om vad färdtjänsten kräver.
Bo Holmberg, Karis

ANDRA LÄSER