Då det politiska är större än jaget

Feministikonen Nina Björks senaste bok handlar om en annan ikon, teoretikern, revolutionären, och agitatorn Rosa Luxemburg som föddes 1871 i Zamość i Polen och mördades 1919 i Berlin av paramilitära frikårer. I boken vandrar Björk fram och tillbaka mellan Luxemburgs dåtida kamp och återspeglar dessa tankar i den nutida svenska feminismdebatten om identitetspolitik och normkritik.

Utgående från Luxemburgs marxism analyserar Björk kapitalismen som ett produktionssätt, hur den fungerar som en praktik, inte som en idé eller ideologi. Hon frågar sig vilka möjligheter detta produktionssätt får för människor att demokratiskt bestämma hurudant samhälle de vill leva i.

Huvudfokus ligger därmed på ekonomisk demokrati, eftersom den borgerliga revolutionens och liberalismens politiska demokrati (medborgerliga rättigheter, allmän och lika rösträtt) inte anses vara tillräcklig.

Den politiska makten verkar ha blivit underordnad den ekonomiska. De som i nuläget har den ekonomiska makten, de som äger produktionsmedlen, är intresserade av vinst och tillväxt. Den politiska maktens uppgift blir att skapa förutsättningarna för detta.

Centrala frågor såsom: vad ekonomin är till för, vilket arbete som bör göras, vilka behov som ska tillfredställas, förblir utanför demokratiskt beslutsfattande.

Då allt fler personer beskriver sig själva som feminister och då patriarkat är ett flitigt använt begrepp, frågar Björk först: Var Luxemburg feminist?

Björk menar att Luxemburg var vad vi i dag skulle kalla en "normbrytare". I relationen med sitt livs kärlek vände hon upp och ner på traditionella könsroller, men om ”feminism är en analytisk och intellektuell övertygelse, var hen det i betydligt mindre grad.”

Trots att Luxemburg inte aktivt skrev om könsfrågan, menade hon att den feministiska kampen skulle stärka arbetarrörelsen, men hennes primära kamp var socialismen, inte feminismen.

Björk frågar igen: Kräver kapitalismen verkligen ett patriarkat? Och menar att hennes svar i dag vore: Nej, men de kan ändå fungera tillsammans. Det enda som kapitalismen kräver för att fungera är två kategorier, två klasser: de som äger produktionsmedlen och de som inte gör det.

Kapitalägare kan – inte för att de behöver vara sexister eller rasister, utan just för att de är kapitalägare – använda sexism och rasism osv. för att kunna betala lägre löner, vilket oftast betyder högre vinster.

I Sverige pågår det fortfarande en hetsig, men inte särskild informativ debatt om den senaste vågens identitetspolitik. Då Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg och Nina Björk år 2014 kritiserade identitetspolitiken från vänster, stod de flesta häpna och undrade hur det kunde gå till.

Det har varit en debatt full av missförstånd. Några av dessa har förhoppningsvis redan retts ut. Det finns flera olika slag av feminism, feminism eller andra former av politisk kamp är inte det samma som identitetspolitik, även om dessa ofta behandlas som synonymer av både förespråkare och motståndare. Men t.ex. den populäraste och synligaste varianten av feminism är i dag "identitetspolitisk" och "normkritisk".

Att kritisera identitetspolitik är inte heller samma sak som att kritisera de förtryckta grupper vars kamp kan föras genom identitetspolitik. Det är inte heller enbart vänstern som sysslar med identitetspolitik, den rasistiska högern älskar identitetspolitik.

Den svenska docenten och poststrukturalistiska feministen Sara Edenheim har visat hur akademiker retroaktivt myntade begreppet identitetspolitik på 1970-talet för att förstå fenomenet kring den svarta feministiska rörelsen i USA. Identitetspolitik betyder, enligt Edenheim, att en utsatt grupp individer söker erkännande för deras gemensamma och avgränsade egenskaper (t.ex. hudfärg), egenskaper som annars riskerar att försvinna.

Och vid erkännande verkar gränsen för identitetspolitikens möjligheter gå. På 1990-talet riktade bl.a. de kända feministiska akademikerna Judith Butler och Wendy Brown hård kritik mot identitetspolitiken. Edenheim poängterar dock att det vi i dag ser och kallar identitetspolitik inte är det samma som vid slutet av 1900-talet, utan en ny nyliberal variant.

Björks kritik av identitetspolitiken är marxistisk. Hon kritiserar det alltför stora fokuset på klass som en sociologisk identitetsgrupp (levnadssätt, vanor, normer, värderingar). Ifall värderingar och normer är grunden till förtryck, försvinner då förtrycket och samhällsklasser ifall vi ser allt som lika värdefullt och fint?

Björk menar att klass inte opererar på samma nivå som övriga maktordningar (kön, vithet, hetero, cis) och hävdar att Feministiskt initiativ gör just detta misstag och erbjuder därmed samma botemedel; en antidiskriminerande politik.

Identitetspolitiken går endast halvvägs då den kräver att alla bör respekteras oavsett identitet eller fack, alla ska bedömas och behandlas lika, ha samma måttstock, men själva måttstockens innehåll (vad som är eftersträvansvärt) kan den inte ifrågasätta.

Inom identitetspolitiken står den personliga erfarenheten i centrum, och det är inte helt fel. Men då det absolut viktigaste blir vem som säger något, i stället för vad som sägs, kan det bli problematiskt.

Till de som säger att klass är en för snäv kategori, visar Björk skillnaderna mellan hur kapitalismen känns och hur den fungerar. För många är klass inte längre den kategori genom vilken kapitalismens negativa effekter i första hand upplevs, men klass är fortfarande den kategori som behövs för att kapitalismen som ett produktionssätt skall kunna fungera.

Som en parallell till de identitetspolitiska diskussionerna skriver Björk: ”Rosa Luxemburg var kvinna, judinna, invandrare och universitetsutbildad. Hon lät ingen av dessa sina identiteter bilda grund för sitt politiska engagemang […] och byggde därmed sitt ideal på det hon själv inte var, en proletär i en rörelse av bröder.” Hon var socialdemokrat.