Finländska dirigenter slår nya rekord i London

Majoriteten av Finlands befolkning förknippar sommaren med stugliv, bastu och badstrand. Det är knappast en nyhet. Men jag bor i en liten by utan butik och pub mitt i ett urengelskt, urgammalt kulturlandskap. Här är det rofyllt så det räcker till, året om. När sommaren är på väg längtar jag knappast efter utedass och ljudet av badplask. Jag bodde tio år i Australien och där fick jag min beskärda del av superba sandstränder och lukten av röd stekt hud. Det är den här årstiden som storstadens musikaliska rus kallar på mig.

Missförstå mig inte, jag älskar skärgården och bastubad. Jag älskar också den brittiska sommaren som jag förknippar med musikfestivaler. Men varken Glyndebourne, Glastonbury eller alla andra utomhusfestivaler får min puls att slå i klassisk tretakt. Dessa evenemang är bara ett förspel till sommarens musikaliska höjdpunkt som varje år äger rum andra veckan i juli i London. Det är då musikkatedralen Royal Albert Hall slår upp sina portar för BBC Proms-festivalen, som pågår i åtta veckor.

När jag för 30 år sedan började gå på Promskonserter hade Albert Hall ännu ingen hygglig ventilation. Efter att solen en hel dag hade gassat på byggnadens glaserade kupol kändes luften i konsertsalen som en klibbig bastu på en bakgata i Sin City. Luftkonditioneringen fungerar numera och den dåliga akustiken har också åtgärdats. 

Tillfällig klimatförändring och störande eko har inte förhindrat att jag bär på många oförglömliga konsertupplevelser med bland andra min favoritdirigent Bernard Haitink och klaverlejon som Martha Argerich, Alfred Brendel och Jevgenij Kissin (som 1997 fick äran att göra festivalens första soloframträdande). Kvällen efter att prinsessan Diana hade dött i en bilkrasch ledde Esa-Pekka Salonen Sveriges radios symfoniorkester i en oförglömlig tolkning av Sibelius tredje symfoni och när ensemblen som extranummer spelade Elgars Nimrodvariation var det omöjligt att hålla tillbaka tårarna.

För mig och även alla britter som inte besöker Finland så ofta erbjuder festivalen alltid många tillfällen att se finländska musiker. I augusti besöker Radions symfoniorkester festivalen tillsammans med Pekka Kuusisto som framför Vaughan Williams The lark ascending, en rapsodi för violin och orkester som i varje omröstning väljs till britternas mest älskade klassiska komposition. 

Kuusisto är en sann underhållare och stor publikfavorit som får ståplatspubliken, de så kallade Prommers, att köa i timmar för att köpa de billiga biljetterna som man inte kan förhandsbeställa. Tänk att för endast 6 pund (7 euro) ha en chans att uppleva Berlinfilharmonikerna eller legendariska Philadelphia Orchestra under ledning av det nya stjärnskottet Yannick Nézet-Séguin!

Jag tror att finländska dirigenter också sätter ett nytt rekord i år. I denna festivalupplaga (den 127:e!) medverkar sex finländska dirigenter som leder nio olika konserter. Dessutom framförs två verk av Kaija Saariaho och fyra kompositioner av Sibelius, som alltid finns med på programmet. Jag ser speciellt fram emot publikens reaktion på Kalevi Ahos konsert för theremin och Åtta årstider under ledning av John Storgårds.

Sakari Oramo är BBC:s symfoniorkesters chefsdirigent och därför får han antingen inleda eller avsluta festivalen. I fredags inledde Oramo festivalen med en väl avvägd och tidvis väldigt rörande tolkning av Verdis Messa da Requiem. Konserten var nära att drabbas av ett solistavhopp på grund av corona, men tenoren kunde som tur ersättas ganska snabbt. Pandemin var orsaken till förra årets otillfredsställande, nedskalade festival och nu börjar viruset härja igen i Storbritannien. Nu håller jag tummarna att Dalia Stasevska inte smittas eftersom hon har den stora äran att leda den flaggviftande, spexiga avslutningskonserten Last night of the Proms som sänds i tv över hela världen.

BBC Proms fyller varje sommar min kvot av finländsk kultur och tro mig, varken formgivning eller Tove Jansson är Finlands främsta kulturella exportvara. Det är definitivt klassisk musik.