Insändare: Författarbostaden Villa Biaudet i Lovisa har inte förfallit

”Författarbostaden Villa Biaudet i Lovisa måste kanske säljas”, rubricerade HBL (26.1). Det är utmärkt att frågan görs synlig också i Helsingfors, för den oroar mången här i östra Nyland. Mindre bra är att man enbart intervjuat dem inom Finlands svenska författareförening FSF (som äger fastigheten) som vill att huset säljs. Speciellt som det sker med argument som helt enkelt inte håller.

Försäljningen motiveras med att renoveringsbehovet är stort, och kostnaderna därmed uppgår till ”flera hundratusen euro”. Som grund för det har man den konditionsgranskning man i höstas beställde av ett större företag inom bygg- och fastighetsbranschen. Envar med erfarenhet av att läsa dylika rapporter (till exempel förtroendevalda som ska bedöma skicket i nedläggningshotade småskolor) vet att de alltid görs för att samtliga parter (ägaren/säljaren, köparen samt det konditionsgranskande bolaget) ska ha ryggen fri med tanke på eventuella tvister. Det gör att rapporterna listar inte bara verkliga problem, utan också alla tänkbara sådana, och därtill alltid med dagens stränga byggnadsregler som måttstock – vilket gör att såväl risker som kostnader maximeras.

Så också i detta fall. En luttrad läsare av dylika rapporter konstaterar tvärtom att här ju inte finns nånting särskilt alarmerande. På många punkter konstateras lakoniskt ”ei tietoa”, det vill säga att man inte vet utan att öppna konstruktionerna, eller att man inte vet om det ifrågavarande eventuellt är reparerat. Och detta utan att man konsulterat det lokala fastighetsservicebolag som sedan 2015, och fram till i dag, stått för fastighetens service. Det har förutom smärre årliga reparationer innefattat också större arbeten, såsom målning av samtliga ytterväggar 2016, den viktiga dräneringen och ventilationen 2017 och taket 2017-2018. Fastigheten har alltså stått under kontinuerlig kontroll, och konstaterats vara i förhållandevis gott skick – och åtminstone inte så dålig som konditionsgranskningen ger anledning att befara.

Därför är det både förvånande och beklagligt att man inom Författareföreningen redan förefaller ha sin åsikt klar – ”sälj kåken och satsa i stället pengarna på bättre stipendier åt våra författare!”. Det sistnämnda är som motiv begripligt, förstås, men mindre begripligt är att man nu på tvivelaktiga grunder vill avhända sig möjligheten att skänka en av sina medlemmar och hens familj arbetsro i en traditionsrik och fin miljö, i enlighet med donatorernas avsikt. Då paret Léon Biaudet och Ulla Bjerne skänkte hela sin egendom till Författareföreningen, inklusive sitt hem, var det uttryckligen för att ge författare möjlighet att bo och arbeta där avgiftsfritt, vilket tretton författare hittills (om jag räknat rätt) sedan 1970 har gjort.

Testamentet ger förvisso ägaren FSF rätt att realisera egendomen ”såframt fastigheten med tiden förfaller och inte utan betydande kostnad kan iståndsättas”, men vi är nog långtifrån där ännu. Huset har inte förfallit, och kan till helt rimliga kostnader fortsätta fungera som författarbostad. Däremot är de immateriella kostnaderna för en förlust av Villa Biaudet väldigt stora, inte bara för oss här i Lovisa utan långt vidare.

Och förresten; ifall FSF faktiskt står fast vid att sälja huset med konditionsgranskningen som grund – ja, då får man nog inte så mycket för det, fallfärdigt som det påstås vara.

Thomas Rosenberg, Lovisa