Många fiskarter har det tufft i Östersjön: ”Dagens torskfångster är endast en bråkdel av vad de varit”

Östersjön är en sårbar livsmiljö där också små förändringar kan få betydande konsekvenser. En art som påverkas negativt av övergödningen, bristen på salt och därmed också syrebristen i Östersjön är torsken.

– Dagens torskfångster är en bråkdel av vad de var för dryga 20 år sedan, säger Jari Raitaniemi, som är specialforskare och fiskexpert på Naturresursinstitutet.

För att torskens fortplantning ska lyckas krävs en salthalt på minst 11 promille och syrerikt vatten. Något som är svårt att uppnå i Östersjön. 

Under 2021 fångades enligt den officiella fiskestatistiken 3848 ton torsk i Östersjön, varav 1764 ton var från det östra beståndet och ­­­2084 ton från det västra beståndet, berättar Raitaniemi. Tidigare kunde fångstmängderna uppnå siffror på över 40 000 ton om året.

Situationen är så pass allvarlig att det Internationella Havsforskningsrådet (ICES) rekommenderar fiskeförbud för det östra torskbeståndet 2023 och en mycket låg kvot för det västra beståndet.

– Strömmingen är den klart mest fiskade arten i hela Östersjön. Alla andra är marginella i jämförelse, säger Raitaniemi.

Hur strömmingsbestånden mår varierar från år till år. År 2021 var strömmingsfångsten 241 000 ton, vilket är ungefär hälften av toppnoteringen i början av 1980-talet, berättar Raitaniemi. Däremellan såg bestånden mera livskraftiga ut ett tag, men har sjunkit kraftigt igen.

– Nu har strömmingen också varit mycket mager, säger Raita­niemi.

Vad det beror på kan Raitaniemi inte med säkerhet säga och ibland är resultaten åren emellan motsägelsefulla. Men han antar att det handlar om konkurrens om djurplankton, de små mängderna pungräkor och somliga arter av märlkräftor i Bottenhavet.

Laxen är bland de mest värdefulla arterna, och den fisk som fångas används främst i inhemsk konsumtion.

I de floder som mynnar ut i Östersjön har laxens möjligheter att överleva minskat bland annat till följd av att floder har utnyttjats för elproduktion och muddrats. Lekområden har blivit igenslammade och avloppsvatten har försämrat vattenkvaliteten. Dessa förändringar har lett till att bara två av Finlands 18 laxälvar som rinner ut i Östersjön finns kvar.

– Men i dess två, Torne älv och Simo älv, har vi nu starka, naturligt reproducerande laxbestånd. Och i till exempel Kymmene älv reproducerar sig laxen också på lämpliga platser. Under det senaste årtiondet har utvecklingen i Finland trots allt varit rätt positiv, säger Raitaniemi.

Vad gäller sik var den kommersiella fångsten i Finlands havsområde 329 ton år 2021, vilket är den lägsta nivån sedan övervakningen inleddes 1980.

– Man kan ibland få sik i nätet, men särskilt på syd- och svydvästkusten är de nästan alla utplanterade fiskar, säger Raitaniemi.

Totalt lever runt 70 olika fiskarter i Finlands havsområden. I jämförelse med andra hav är det ett rätt anspråkslöst antal. 

Anledningen till den ringa mängden arter är att Östersjön är ett ungt hav med varierande och mycket speciella miljöförhållanden. Stor näringstillförsel från land, effekterna av vattnets uppbyggnad, utsläpp av miljögifter och i något mån överfiske belastar dessa livsmiljöer – och försämrar förutsättningar för liv i dem.

För att gå in på djupet av miljödiskussionen:

– Östersjön är mycket känslig, säger Raitaniemi. 

En orsak till det är att det handlar om en grund brackvattensbassäng, vilket betyder att vattnet är saltare än sjövatten, men sötare än havsvatten. De flesta fiskar är i själva verket sötvattensarter och bara drygt tjugo arter är marina.

Raitaniemi jämför Östersjön med förhållanden i sjöar. Likt Östersjön skiktas vattnet i sjöar då temperaturerna på ytan skiljer sig från bottentemperaturerna. Ett skiktat vatten försvårar omblandningen och havsbottnen kan, om tillståndet varar en längre tid, bli mycket syrefattig. I en sjö, där vattnet är sött, blandas vattnet ändå om då temperaturerna på hösten jämnar ut vattentemperaturerna. Det som hindrar omblandningen från att ske i Östersjön är saltet.

– Det saltare och således tyngre vattnet håller sig kvar på bottnen medan det mera syrerika vattnet förblir vid ytan, säger Raitaniemi.

Östersjön är som en bassäng med en hög tröskel vid det danska sunden. Där kan djupet röra sig runt bara 15–20 meter, vilket betyder att tyngre saltvatten under normala förhållanden har svårt att ta sig in i större mängder.

– Problemen ligger till stor del i uppvärmningen och övergödning av havet. Något som hjälper är en ordentlig saltvattenpuls. Då rör sig vattnet på bottnen, säger Raitaniemi.

HBL har tidigare skrivit mera om ämnet: Döden sprider sig i Östersjön

Naturresursinstitutet har en kontinuerlig uppsikt över fiskbestånden i Östersjön. Jari Raitaniemi förklarar att man övervakar och jämför variationerna i beståndens tillstånd och gör upp prognoser om framtida förändringar.

Men det är inte heller alltid helt lätt att följa hur bestånden mår och vad de större fluktuationerna kan bero på, menar han. Det är mycket som spelar in. Ibland är fiskebestånden svagare, ibland starkare. Det är därför bestånden måste följas med och fiskekvoterna anpassas varje år.

– De strävar efter att vara det. Men misstag kan ske och de lyckas inte alltid.

– Överfisket får ofta skulden för andra miljöproblem. Det allvarligaste överfisket har varit på havsöringen, som vi därför har varit tvungen att freda helt, men miljöfaktorer har också spelat en stor roll.

Raitaniemi har också jobbat på en nyligen lanserad mobilapp, Omakala, där fritidsfiskare kan informera om vilka arter de fångat och själv använda sig av informationen i tjänsten.

– Informationen används också av forskare och förvaltning vid planeringen och för att få en bättre bild av vilka fiskarter som rör sig var, säger han.