Tvisten om påvens skägg

Ingen påve har burit skägg sedan år 1700, då Innocentius XII avled och satte punkt för en papal modefluga som levt sedan 1500-talet. Under det gångna årets lopp har coronastrategier diskuterats till lust och leda. Nu senast har tid och energi slukats av två annorlunda, svarta retoriska hål: sysselsättning, samt addition och subtraktion med euro utöver axeln Helsingfors–Bryssel. Ofta fastnar debatten i startgroparna: vid symbolfrågor, struntsaker, irrelevanta sidospår eller framtida utfall som är omöjliga att avgöra. Det hela påminner om en strid om påvens skägg.

I samband med sin halvtidsöversyn i april gjorde regeringen en preliminär bedömning av "sysselsättningshelheten": vilka effekter får de planerade åtgärderna för att skapa jobb, vad kostar de, och hur mycket stärks i slutändan de offentliga finanserna?

För ungefär ett år sedan, mitt under brinnande coronapanik, lät namnkunniga ekonomer – Vihriälä, Holmström, Korkman och Uusitalo – krismedvetenhetens väckarklocka ringa. Man lade fram en rapport, kallad för "smärtpaket", med dystert budskap: Finland står inför ytterligare ett förlorat årtionde. Nu vet vi att bnp-raset ingalunda blev så stort som befarat. Flera företag klarade sig torrskodda tack vare stark balansräkning. Just nu – efter en orgie av stimulans – är de ekonomiska utsikterna betydligt soligare.