Fyrkens förbannelse

"Samma på svenska" bör inte få innebära kvantitet framför kvalitet.

Ska man producera traditionsbundenhet och en viss volym "finlandssvenskhet" – eller öppna för professionalism, risktagande och hög ambitionsnivå?
Inom det lilla och geografiskt splittrade Svenskfinland tenderar vi att tolka begreppet "kultur" mycket brett. Språket är högkänsligt, en identitetsfråga. Samtidigt har vi något av ett lyxproblem: pengastinna svenskspråkiga stiftelser skjuter gärna med hagelbössa och delar årligen ut även mycket små summor till ett stort antal aktörer. Att detta står i kontrast till det finska, mer kvalitetsbetonade prickskyttet kommer fram ur en färsk undersökning från det kulturpolitiska forskningscentret Cupore – utförd på fem stora stiftelsers egna initiativ. Finskspråkiga stiftelser öronmärker finansiering för att skapa uttryckligen nytt innehåll, medan finlandssvenska stiftelser hotar ta för stort ansvar i relation till resurserna – och därmed förväxla basfinansiering med projektfinansiering. I sämsta fall produceras volym, jämntjock kontinuitet, på bekostnad av nytänk, experimentlusta och kvalitet.
ANDRA LÄSER