Inom det lilla och geografiskt splittrade Svenskfinland tenderar vi att tolka begreppet "kultur" mycket brett. Språket är högkänsligt, en identitetsfråga. Samtidigt har vi något av ett lyxproblem: pengastinna svenskspråkiga stiftelser skjuter gärna med hagelbössa och delar årligen ut även mycket små summor till ett stort antal aktörer. Att detta står i kontrast till det finska, mer kvalitetsbetonade prickskyttet kommer fram ur en färsk undersökning från det kulturpolitiska forskningscentret Cupore – utförd på fem stora stiftelsers egna initiativ. Finskspråkiga stiftelser öronmärker finansiering för att skapa uttryckligen nytt innehåll, medan finlandssvenska stiftelser hotar ta för stort ansvar i relation till resurserna – och därmed förväxla basfinansiering med projektfinansiering. I sämsta fall produceras volym, jämntjock kontinuitet, på bekostnad av nytänk, experimentlusta och kvalitet.
ANDRA LÄSER
