Mirjam Kalland: Allt har sin tid

Detta är min sista text inom ramen för kolumnkonceptet. Jag tror att jag skrivit kolumner för HBL i ungefär två decennier, de äldsta torde datera sig kring 2003. Det är en stor sak att ges utrymme att skriva om dagsaktuella saker utan behöva tävla med andra insändare, och det är något som jag aldrig tagit för givet. Därför har jag med spänning väntat på när det blir min tur att ge utrymme åt någon annan eller något annat, och nu har den dagen kommit.

Jag har haft ett stort nöje av att läsa andras kolumner – även om de sällan är privata så är de oftast personligt förankrade. Varje kolumnist har också ett eget unikt uttryckssätt, vilket ger en känsla (illusion) av att lära känna den andra personen. Det har naturligtvis också funnits kolumnister jag inte känt något nöje av att läsa, och en gång kom det till en punkt när jag tänkte att om hen tillåts fortsätta uttrycka sitt upphöjda förakt för allt annat än välbärgade vita män så slutar jag. Vad som sedan hände vet jag inte, men uppenbarligen fanns det någon inom redaktionen som tänkte i samma banor.

Bara en gång har jag blivit refuserad – den gången uttryckte jag min sympati för de journalister som blev permitterade och min antipati för allmänna nedskärningar inom HBL genom att skriva en dikt som inte publicerades. Men det var väntat, dikten var inte bara sarkastisk, utan också dålig poesi. Men jag betraktade refuseringen som en fjäder i hatten, lite på samma sätt som när jag som medlem av kulturutskottet ordnade en punkfest på Nylands Nation i början på åttiotalet. Polisen ingrep, festen avbröts och vi fick inte odelat positiv respons, milt uttryckt. Men i efterskott har jag tänkt att det var ganska coolt, trots allt.