Insändare: Den fossila avvecklingen beseglar den ryska ekonomins bottennapp

21.11.2022 18:19
Efterfråge- och intäktsbortfallet utmanar de fossila energiexportörernas ekonomi på sikt. En massiv industriell omställning blir en överlevnadsfråga för mången. Processen är komplex och tidskrävande; utländska investeringar, know-how och samhällsreformer krävs.
Ryssland är ett särfall, omvälvning snarare än omställning tarvas. Landets ensidiga råvaruberoende är följden av ett sekellångt totalitärt och korrupt styre, bromsklossen mot initiativförmåga, nyskapande innovationer och utveckling – grundorsaken till generell oförmåga och ineffektivitet. Anfallskriget mot Ukraina och sanktionerna gör krisen akut.
Ett tusental utländska dotterbolag med en miljon anställda har lämnat landet, en förlust för ekonomin och affärskulturen i Ryssland. En ny lag förpliktar företagen att avlåta resurser till kriget. Hjärnflykten dränerar ekonomin, uppåt en miljon utbildade och senast mobiliseringshotade medborgare har flytt utomlands. Sanktionerna stympar västimporten, produktionsförutsättningarna och produktutbudet. Den fossila avvecklingen beseglar på sikt den ryska ekonomins bottennapp.
Ryssland söker nu urskiljningslöst nya vänner. Närmandet till Kina aktiverades redan efter Krim 2014, ackompanjerat av geopolitiska och ekonomiska intressen. De ryska energi- och råvarutillgångarna svarar mot Kinas skriande behov, en följd av uppsvinget efter att företagsamheten inom kommunismen gavs friare tyglar på 1980-talet. Återgången till skärpt kontroll är kontraproduktiv, men data kan friseras. Kinas globalt expansiva finansierings- och investeringsprojekt och växande inflytande oroar asiatiska grannar och väst, främst USA.
Kinas referenser till ”de två ledande ekonomiska stormakterna” – USA och Kina – är en påminnelse om verkligheten. De ombytta lillebror-storebror-rollerna slår mot det ryska stormaktssyndromet. Råvaruleverantören tvingas till ett allt mer ojämlikt styrke- och beroendeförhållande. 1960-talets bittra marxistiska maktkamp och den ömsesidiga misstänksamhetens latenta friktionselement ska inte underskattas. Rysslands ”prestationer” i det för Kina olägliga anfallskriget komplicerar landets influenceperspektiv – vaksamheten i omvärlden ökar. Den ”gränslösa vänskapen” prövas.
Osäkerhetsfaktorerna medger inte exakta sifferbelägg för Rysslands uppenbara kräftgång. Sanktionseffekterna kan endast partiellt kompenseras, på en klart lägre prisnivå. Krigsförloppets konsekvenser preciseras efteråt.
Rysslands export 2021 var 548 miljarder dollar, EU:s och västsfärens andel närmare hälften. Andelen minskar avsevärt med EU:s oljeblockad och nya gasleverantörer. Med risk för felbedömning kan bortfallet 2023 bli uppåt 150 miljarder dollar och 2024 mera, Opec+-prismotiverade produktionsnedskärningar, en estimerad recession, oljerean kring 25 procent (före kriget 3-4 procent) i stort beaktade. Sanktionerna förverkligar sitt syftemål successivt. Rysslands bnp kan 2022 backa 4-5 och inflationen rusa 12-14 procent. Importen halveras, den sanktionskänsliga tillverkningsindustrin och produktiviteten sackar, bnp-minus 4-5 procent förväntas också 2023. Ju mera krig, desto sämre ekonomi framöver.
Putinregimens – om den överlever – existentiella och resursslukande fokus på krigs- och kontrollmaskineriet skärps ytterligare. Förtroendet – om något fanns kvar – är förbrukat, sanktionerna fortgår länge. De nedfrusna ryska tillgångarnas öde i väst kring 300 miljarder dollar och krigsskadeståndsaspekten aktualiseras. Fattigproblematikens vardag drabbar, missnöjet eskalerar. Att få den stympade ekonomin på fötter inom ett par decennier är för vilken rysk regim som helst en näst intill övermäktig uppgift – också i fredsförhållanden.
Ove Ohlström, Helsingfors

ANDRA LÄSER