Förbund slår larm: Flickor försvinner från dagis och skolor – men regler för ingripande saknas

Solomie Teshome på Förbundet för mänskliga rättigheter minns särskilt en liten flicka som försvann från dagis i fjol. Daghemmet hade fattat misstanke och larmat barnskyddet då flickan skulle på en längre resa. Familjen skulle åka två dagar senare, men då barnskyddet tog kontakt hade de åkt redan tidigare och flickan och hennes familj befann sig utanför landet.

– Sedan hörde man inget mer av flickan. Det kändes väldigt illa – att man haft en stark misstanke men kommit för sent. Det är jättesorgligt. Med mer förebyggande arbete hade det inte behövt gå så, säger Teshome.

Solomie Teshome är sakkunnig i frågor som rör könsbaserat våld och könsstympning vid förbundet. Enligt Teshome händer det då och då att flickor försvinner och inte återvänder till skolan eller daghemmet. Exakt vad som har hänt vet man inte, men det finns en risk att flickorna råkar ut för könsstympning eller tvångsäktenskap i föräldrarnas eller den ena förälderns hemland.

– Det finns också fall där en flicka skickats i väg och kommit tillbaka flera år senare med flera egna barn, säger Johanna Latvala, som är sakkunnig i bland annat könsbaserat våld och hedersvåld.

Numera har Finland visserligen ett handlingsprogram mot könsstympning.

– Men det finns inga nationella anvisningar för skolorna om hur de ska hantera sådana här fall. Detsamma gäller daghemmen, där flickorna är i den åldern att de kanske löper den största risken för könsstympning. Det här är en klar brist, säger Latvala.

Latvala och Teshome efterlyser tydliga regler för hur man i skolorna ska hantera ansökningar om långa ledigheter för resor, risker förknippade med dem och uppföljning. Ibland ringer villrådiga lärare förbundet och frågar vad de ska göra.

– Hur ska man till exempel tänka kring att familjer ansöker om långledigt från skolan? Det finns ju redan sommarlovet som är 2,5 månader långt. Och då en flicka försvinner eller det finns en risk för det är det viktigt att man följer upp, säger Teshome.

År 2019 fick riksdagen ta emot ett medborgarinitiativ om kriminalisering av könsstympning i en separat lag. Någon sådan har det inte blivit, men i slutet på 2020 klubbade riksdagen vidare en formulering om att strafflagens paragrafer skulle kompletteras.

Tills vidare sorterar könsstympning ändå under de allmänna paragraferna om misshandel, och inte ett enda fall har nått så långt som till fällande dom.

– Det görs också väldigt få polis­anmälningar om könsstympning i Finland, och överhuvudtaget finns väldigt lite rättspraxis i Europa. Forskningen grubblar också över det här. En del anser att det beror på att könsstympning inte just sker, medan andra anser att det handlar om dold kriminalitet, säger Latvala.

Att de här fallen inte kommer fram har många orsaker. Att tröskeln är hög för att anmäla sin egen familj, som förmodligen handlat med dotterns bästa för ögonen, är bara en av dem. 

För tillfället sitter en arbetsgrupp vid Justitieministeriet och grunnar på om och hur strafflagen behöver kompletteras, och arbetet är på målrakan. Förbundet hoppas på att alla former av kvinnlig könsstympning kriminaliseras. Men vill man förebygga könsstympning finns en annan metod som väger ännu tyngre, menar Latvala och Teshome: upplysning.

Enligt Institutet för hälsa och välfärd finns uppskattningsvis 10 000 kvinnor i Finland som könsstympats i någon grad, och hundratals eller till och med tusentals flickor som löper risk att bli det.

Siffrorna ska ändå tas med en nypa salt, menar Latvala, då de är just en uppskattning. Samtidigt arbetar bland annat Förbundet för mänskliga rättigheter sedan länge med upplysning och attityder till könsstympning på gräsrotsnivå.

– Vi har kamratstödsgrupper för kvinnor från olika länder. Då kan vi tala om könsstympningens effekter på hälsan, om självbestämmanderätt och relevant lagstiftning. Ofta har folk inte kunskap eller är felinformerade. I grupperna kommer det också fram att många har ett behov av att prata då de varit så länge ensamma med saken, och många bär på trauman, säger Teshome.

Det är också vanligt att kvinnorna tror att det helt enkelt är så det är för alla kvinnor – att man har ont vid mens, sex, då man kissar, föder.

– Det är inte sagt att man kopplat ihop de här hälsoproblemen med just könsstympningen, säger Latvala.

Social- och hälsovårdspersonalen har en förpliktelse att ta upp könsstympning till diskussion med personer som kommer från områden där seden är bruklig. Men:

– Tyvärr förverkligas det här rätt dåligt och ofta alltför sent, säger Latvala.

Hösten 2020 frågade förbundet 67 kvinnor som nyss hade fött, och som kommer från områden där könsstympning är vanligt, om de fått frågan om de blivit könsstympade. Bara 23 av dem hade fått frågan, trots att stympningen i många fall är en mycket försvårande omständighet vid födslar. Bara 5 av de 67 hade fått frågan om de planerar att låta sina döttrar gå igenom en könsstympning.

– Förra veckan talade jag med en kvinna som berättade att hon gått igenom graviditet och barnrådgivning tills barnet var sex år utan att någon tagit upp saken, förrän familjen skulle på resa då dottern var nio år gammal. Då blir det lätt så att man känner sig misstänkliggjord, säger Teshome.

Men det finns också framsteg. Åtminstone på papper är könsstympningen numera en angelägenhet för hälso- och sjukvården, och Förbundet för mänskliga rättigheter ser ett ökat engagemang också i sina egna nätverk. 

Allt fler frivilliga är intresserade av att bli nyckelpersoner, som sprider information om hälsorisker och lagstiftning kring könsstympning i sina egna grupper och sammanhang. Och allt fler män deltar i det här arbetet.

– Att mäta attityder är svårt, men vi ser att allt fler är intresserade och är jätteglada över de män och kvinnor som vill ge den här frågan sin röst, säger Teshome.

– För Finland är det inte frivilligt utan staten har genom internationella avtal förbundit sig att förebygga och ingripa i könsstympning, säger Latvala.