Sjösjuka och spyor på dårarnas skepp

I Cannesvinnaren Triangle of sadness fortsätter Ruben Östlund iaktta mänskligt beteende, denna gång på en lyxkryssare. Än en gång visar han vilken suverän samtidsobservatör han är i en film som riktar kritik mot kapitalismen och vad den gör med oss.

Sunnyi Melles är en av passagerarna på lyxyachten i Ruben Östlunds Guldpalmenbelönade satir.
Sara Ehnholm Hielm
22.09.2022 18:00

DRAMAKOMEDI

Triangle of sadness
Regi & manus: Ruben Östlund. I rollerna: Harris Dickinson, Charlbi Dean, Woody Harrelson, Zlatko Burić, Dolly De Leon. 148 min. F12
Varje gång jag ser en ny film av Ruben Östlund tänker jag på The Prodigys låt Firestarter. För det är vad alla hans filmer är. En kastad brandfackla, en konversationsöppnare, en satir om något vi som samhälle måste fundera på. Med en sociologisk blick, munter och cynisk samtidigt, iakttar Östlund mänskligt beteende i minsta detalj: självbedrägeri, hyckleri, status, ojämlikhet, hur beteendet förändras av vår position i makthierarkin. Hur absurda är inte till exempel lyxkryssningar som företeelse?
Den nyligen avlidna Charlbi Dean har en av huvudrollerna i Ruben Östlunds senaste film.
Triangle of sadness kallas det lilla området mellan ögonbrynen, näsroten och lite uppåt där de första bekymmersrynkorna visar sig – och där folk därmed först låter spruta in botox. Att befinna sig på en lyxkryssning är ett bedövningsmedel, ett sätt att använda sin förmögenhet utan att bli hotad eller påmind om eller konfronterad med andras liv och behov. Ändå bygger alltsammans förstås på filippinerna som arbetar under däck och i köket, de grekiska sjömännen, den svenska besättningspersonalen och så vidare. En plats där de få superrika får flyta ovanpå, hålla till på sin räkmacka.

I en annan värld

Första gången jag hörde Ruben Östlund berätta om projektet som blev Triangle of sadness (han hade titeln klar redan då) var på bokmässan i Göteborg – innan corona, innan kriget i Ukraina och innan SD blev Sveriges valvinnare. Det känns som en annan värld. Då skulle filmen handla om en lyxkryssare som förliser, några personer som sköljs iland på en öde ö och hur de som har bäst överlevnadsfärdigheter vinner. En situation då skönhet och pengar förlorar i betydelse.
Zlatko Burić och Henrik Dorsin i en film som avslutas på en öde ö där hierarkierna i kampen om överlevnad vänds upp och ned.
På lustjakten – filmen är inspelad på Christina O, redaren Aristoteles Onassis gamla lyxkryssare – förekommer kapital i form av pengar, kunskap och skönhet. Men skönheten har företräde – filmen inleds med en rollbesättning för manliga modeller, där vi får möta den svenska modellen Carl (en utmärkt Harris Dickinson).
Efteråt går han och hans eventuella flickvän Yaya (Charlbi Dean, som nyss överraskande avled som 32-åring) på krog men träter om vem som ska ta notan. Den konfliktskygga Carl säger sig vara feminist och därmed inte klara av det orättvisa i att tvingas betala, trots att Yaya tjänar mer och de kommit överens om motsatsen. De grälar tills hon medger att hon som kvinna manipulerar spelet. Östlund är som bäst i sådana situationer, på en gång outhärdligt pinsamma och intimt bekanta.
Henrik Dorsin, känd från Solsidan, som Jorma Björkman.
Yaya, vars karaktär verkar stöpt efter influeraren Emily Rataj­kowski, har fått sin lyxkryssning gratis mot att hon skriver om den på Instagram. Carl får vara med för att han är snygg och för att agera levande selfiepinne. Alla andra passagerare är vita gamlingar, som den ryska gödseloligarken Dimitri (en underbart levnadsglad Zlatko Burić, från Pusher) med medföljande fru och älskarinna, ett åldrande brittiskt vapentillverkarpar och den socialt obekväma Jarmo Björkman (en oigenkännelig Henrik Dorsin), en kodare som råkat bli techmiljardär på en app.
Den marxistiska kaptenen Thomas (Woody Harrelson) super på sin hytt för att stå ut med sitt meningslösa jobb men han och oligarken hittar varandra under en stormig natt då de tävlar i att citera Marx och Ronald Reagan. Under kaptenens middag har sjösjukan spritt sig och fått epidemiska proportioner och Östlund frossar i hur passagerarna börjar kaskadspy och skita diarré – de här Monty Python-inspirerade scenerna är plågsamt eller mörkt komiskt utdragna och uppenbarar en sak: pengar räddar ingen från det här.

På en öde ö

Det går illa i stormen för lyxkryssaren – och några av passagerarna hamnar på en öde ö. Där visar det sig att de superrika helt saknar kunskaper i hur man överlever. På ön är det endast en av båtens filippinska toalettstädare, Abigail (Dolly De Leon med stål i blick) som kan fiska och göra upp eld – och därmed blir hon de strandsattas kapten, den som håller alla de andra vid liv. Hon får också välja sexpartner – och väljer förstås den mest attraktiva.
Men eftersom Östlunds suveränitet består i att observera samtiden blir tillvaron på ön samtidigt abstrakt och klyschig – dels Flugornas herre i FN-tappning, dels tv-serien Robinson. Han är inte tillräckligt intresserad av detaljerna för överlevnad, mycket mer av de debila ansiktsuttrycken hos någon som tar selfies.

Andra Guldpalmen för Ruben

Filmen tog hem Guldpalmen i Cannes i våras – Östlunds andra vinst även om den inte hör till hans allra bästa filmer. Filmtidskriften Sight & Sound påtalar det paradoxala i att filmer som gisslar de superrika redan i flera år varit vinnarna på den guldglimmande franska rivieran.
Östlunds filmer befinner sig i en svensk filmtradition där Roy Andersson är den självklara gudfadern men den öppna blicken för samtiden är helt hans egen. Hans nästa film ska förstås handla om den västerländska människans besatta beroende av sina skärmar.

ANDRA LÄSER